Kom ska jag berätta

Regnetsilar ner, söndag eftermidag och mitt hjärta jublar. Jag har haft en fantastisk helg tillsammans med Astrid och Olle i London. Jag hade avtalat med dem att jag skulle komma in på fredag morgon, men efter diskussioner med mina klass kompisar och en längtan i mitt hjärta, bestämde jag mig för att överraska dem. Direkt efter skolan, gick jag hem och packade, min landlord erbjöd mig sköts till stationen, så jag var i London påen kick. Talade om för hotellägaren på St Davids Hotell i Paddington att jag var en överraskning, han släppte in mig och var tyst som en mus, jag satt mig på rummet och väntade, och väntade och väntade (som tur var, så var det TV på rummet och en sådan har jag inte tittat på sedan jag kom till England för sex veckor sedan) Ni skulle ha sett deras ansikten när de öppnade dörren… De blev verkligen överraskade, ville önska jag hade tagit ett kort på dem. Efter kramar och kyssar och födelsedagssång gick vi på restaurang och pratade till de kastade oss ut strax efter midnatt.

Så vad han vi med? Fredag blev det: Portobellomarket, Oxford street och en lång promenad längs the Thames, på lördagen blev det Camden market, Liverpool street och St Paul´s Cathedral, där vi viskade till varandra runt the whispering wall. Det engelska vädret visade sig från sin allrabästa sida, solen sken och det var lagom varmt, idag kom regnet, perfekt för hemresan. Astrid köpte kläder och 5 – 6 par örhängen, det verkade som om hon var nöjd. Olle var tålamodet själv, jag beundrar den mannen, han klagade inte en enda gång, han var med inne i varenda butik, han tyckte till och betalade (om han tyckte vi såg fina ut i det vi prövade) Jag fick en varm tröja, som jag verkligen behövde. Tack Olle! Jag lägger ut lite bilder från helgen på en egen sida; klicka på länken London helg här intill (hoppas ni har sett mina bilder från skolan, under länken Bilder) Vi har verkligen haft mysigt, vi har shoppat, ätit god mat, druckit utsökt vin och njutit av varandra (det ända jag har saknat är Linnea) Nu dröjer det 8 veckor till jag ser dem igen, då är det nästan jul…

Måste bara kommenterar det därmed clowneriet. Jag är ju bara en baby clown, jag skall leka mycket innan jag blir en vuxen clown. Såg att det i Sverige nu är en clownutbildning på Vårdinge By Folkhögskola i Järna, det är en fem månaders utbildning som låter otrolig spännande. Detvar audition denna helg för kurs som börjar i januari, så för den som är intresserat så får ni vänta till hösten, säkert med en audition nu under våren 2009… Det är clowner utan gränser som är ansvariga för utbildningen.

Nu skall jag lägga upp fötterna och vila ut efter helgen och njuta av minnerna.

Jag blev under en ceremoni i veckan CLOWN. . Allt var mycket vackert och det kändes verkligen speciellt. Att vara clown är ett stort ansvar och inte något man bara gör. Folk reagerar så olika på clownen och det är clownens ansvar att få människor att må bra. Jag har ett minne från när Linnea var liten, vi var på Frölunda kulturhus för att se clownen Manne. Linnea skrek när hon såg Manne stå där i entrén, han bad mig backa och gå därifrån. Då tyckte jag han var fånig, nu tycker jag han var full av respekt över för Linnea den dagen. Jag kommer ta min roll som clown på största allvar, kan inte säga just nu hur jag kommer att använda mig av min nya roll, jag vill leka vidare med den. Vår lärare Liz som är utbildad clown och jobbat med det i nio år, är medlem av Clowner utan Gränser där en av mina hjältar sitter i styrelsen för världsorganisationen… Patch Adams. Clowner utan Gränsers har som mission är att sprida skratt, glädje och hopp. De skickar clowner och artister till barn och samhällen drabbade av krig, konflikt och andra kriser runtom i världen. De använder humor och lek för att upprätthålla människovärdet och som ett sätt att ge barn och vuxna möjlighet att utvecklas. I Sverige ökar de kunskapen om och engagemanget för människor som befinner sig i utsatta situationer runt om i världen.

I morgon fyller Astrid 16 år och hon och Olle kommer till London. det ska bli såååå skönt att se dem. Astrid är mest intresserat av att shoppa, så jag har kollat marknaden och satt märkenpå London kartan var hon kan hitta bästa butikerna och de bästa marknader. På söndag efter de har åkt skall jag vila, för måndag börjar allvaret med halloween. Denna veckan har vi valt historien vi skall dramatisera, och vi har skapat karaktärerna. Vi skall göra ett mysterium som under 2 1/2 timme skall lösas av barn från hela området. det brukar komma lite mera än 100 barn med sina familjer. Jag kan inte avslöja vad vi kommer att göra, det får ni veta efter halloween, tänk om något engelska barn från Forest Row skulle få nyss om denna sidan och …. ja ni kan ju bara föreställa er.

Jag har en bild av amerikanska barn som utklädda springer runt och ropar bus eller godis och vuxna som dekorerar och försöker skrämma de små barnen.

Men på Emerson kommer det bli något helt annat, visst ska vi klä ut oss och vi skall berätta sagor och vara lite skrämmande, men det handlar också om det som egentligen är Halloween, som är en sammandragning av den ursprungliga formenall hallows eve(ning) som betyder alla helgons afton. Festen är en gammal skotsk tradition sedan 600-talet. Halloween har rötter i den förkristna keldiska traditionen som sedan övertogs av de kristnade germanerna. Man firade sommarensslut och vinterns början och tog då hem boskapen från betesmarkerna. Man trodde att allehanda onda väsen var i farten denna natt och därför behövde skrämmas bort med eldar när det mörknade. Här i England firas det alltid den 31 okt, i Sverige är dagen mera rörlig,här bestämdes det 1772 att Allahelgonsafton skulle vara den första söndagen i november. Förberedelserna kommer att innebära mycket arbete de kommande veckorna, tidig morgon och sen kväll.

I lördags var jag i Eastbourn, en fantastsik stad som är mest känd för sina kalk klippor och som tillhåll för pensionärar. På bussen dit (en busstur på två timmar) var det också full med gråhåriga människor, med ganska många rynkor. Det var ett par andra också, vi två medelålders, Ann och jag och två tonåringar som höll på att äta varandra i sätet bakom oss (det var ganska uppfriskande) Vi vandrade runt i staden, som hade alla de butiker som London är mest kända för, och så gick vi ut på en typisk engelsk pir. Otroligt att man vill vandra på en inhägnat brygga, med restauranger och Lisebergs maskiner, men det är ju England… Smakade min första fish and chips i solskenet med måsskrik i örorna och havslukt i näsborrarna.

 På söndagen var det berättande för The Wishing Tree Trust. Det var en berättare vid namn Ben Fairlight som bjöd in oss. Det var en solig dag även denna, men bitande kall, berättandet skulle vara ute på ett fält i en lite by vid namn Firle som ligger intill Lewes, byn är ägd av en Lord John Gage och nu menar jag HELA byn. Du kan enbart bo i den lilla idyllen om du hyr en bostad av honom. Fältet där vi skulle berätta var kanske inte en idyll, korna som i vanliga fall gick runt där fritt, hade i dagen anledning blivit föst in i en inhägnad, men runt hela fältet hade de på morgonen lämnat hur många presenter som helst till oss. Det blev mycket skurande av skor när vi kom hem… Berättandet gick bra, det kom kring 10 barn med föräldrar och de njöt av historierna, som blev berättade sittande på filtar och kuddar under ett litet tälttak.

Min dator har krånglat, Word do not work with me anymore… Nästa vecka kommer Olle och Astrid över då får Olle hjälpa att ominstalerar lite.

Ja de kommer… Astrid fyller 16 den 23/10 och hon har önskat sig en shoppingtur i London. Ingen liten önskan, men nu är ju mamma där och hon säger hon saknar sin mamma och …. tänk vad man gör för sina barn!

Under fyra tisdagar har vi jobbat kreativt tillsammans med Heather, en fantastisk, mycket engelsk kvinna. Jag skrev under inlägget ”Tiden bara flyger” om min frustration över modelleran och barnhuvudet vi skulle göra. Kanske skall jag förklara lite…

Heather gör dockteater dockor, och hon har under fyra tisdagar ta oss igenom grundprinciperna i hur man gör ett huvud till en docka. Så vi fick vit modellera som vi skulle göra en boll av, nu skulle vi inte bara göra en boll, nej, vi skulle göra små mattor av leran och lägga på bollen, lager på lager till den hade fått rätt storlek. Medan vi gjorde detta berättade hon om Steiners teori om människans förändringsprocess, att vi vart sjunde år går igenom en personlig förändring. Sedan skulle vi känna på varandras värk (bollar), och tro det eller ej, det fanns inte två som hade samma tyngd, värme eller utseende. Alla var mycket personliga. Efter det skulle vi börja forma det babyhuvud som jag var så frustrerat över. Jag tyckte verkligen jag gjorde mitt bästa, jag var till och med ute och ta kort på babyer i Forest Row för att få mitt huvud så bra så möjligt. Till slut fick jag något som kunde likna ett babyhuvud… stolt visade jag Heather huvudet, hon log och sa ”good work Tine, now you must let it grow up”. Så med en klump i halsen satte jag mig och började värma modelleraren i mina händer och pressade de stora kinderna ner, försökte få en hake och en fylligare mun. Efter tre tisdagar och några söndags timmar hade jag i min hand Harim, en arabisk man, som har studerat Koranen och poesi, en man som kan hanterar ett svärd, men vägrar att döda. En man som älskar människor oavsett deras nationalitet, religion eller kön. Ja hur kan jag veta det??? Jag tittade på honom, pratade med honom en stund och det var vad han sa… Ni får tro jag har blivit tokig, det är helt ok, men kul var det till slut. Här under kan ni se bilden på Harim. Nu är hela klassen glada och nöjda med att vi inte behöver göra mera modellera under denna kursen.

 Denna vecka jobbar jag med sagan How Parvatibai Outwitted the Dacoits, en indisk saga om en kvinna som ger ett mål mat till en grupp kriminella istället för att vara rädda för dem eller jaga dem på porten. Vi jobbar alla med historier som lärarna har valt ut speciellt till oss, utifrån våra mål med utbildningen och det jobb vi gör hemma. Parvatibai är en klok kvinna som gör precis det som man brukar prata om i den mentala träningen, gör något oväntat för att få uppmärksamhet och gör det som inte förväntas av dig. Jag menar, visst är det så att när vi träffar en person vi känner så vet vi nästan vad den personen skall säga, speciellt den där personen som vi har valt att leva tillsammans med… vi förväntar oss det vanliga tugget. Parvatibai gör det oväntade och rövarna låter henne vara i fred och hon får behålla alla sina klenoder. Nu kombinera vi känslouttrycken med karaktärerna så de blir levande i historien. Här rör det sig om kroppsekonomi och homoparti. Att verkligen förfina rörelser och karaktärer.

Idag skall jag på en utflykt till Eastbourn, jag skall ut till havet, jag längtar så mycket efter havet.

Sagdes det I Shakespeares ”As You Like It” andra akten scen IV och det kan jag nog säga om London efter gårdagens ”shopping” runda i Englands huvudstad.

Inte för att jag såg så mycket till Shakespeare i går, för det blev mera Oxford Street och Upper Street för min del. Senast jag var i London var 1987 och jag kan inte säga att jag kände igen speciellt annat än bussarna som hade samma färg som jag minns dem, och Buckingham Palace sägs ligga på samma ställe som då.

Jag hade sällskap av Ann som har studerat engelska på Emerson och nu studerar berättande precis som jag. Hon hade gjort London för, det var uppenbart, hon gick med målmedvetna steg under hela dagen. Dock hade hon aldrig varit på Upper Street, den blev jag rekommenderat av en annan klasskompis som bor i London och som tyckte att utifrån min kläddstil så var den gatan perfekt. Det var den också på många sätt, jag hittade massor av kläder som var snygga och välgjorda, men min plånbok var inte gjort för priserna, (de som känner mig väl vet att det inte brukar vara ett problem om jag verkligen vill ha något, men kom ihåg att jag är tjänstledig utan inkomst nu) så när vi satt på tåget hem till Forest Row hade jag i min väska, tre par strumpbyxor från Primark på Oxford Street för två pund och två kryddburkar från Upper Street för tre pund. Jag säger detta med en viss stolthet skall ni veta…

Veckan för övrigt har varit annorlunda, inte minst för att Marianne fick åka hem. Men vi har också jobbat med känslor hela veckan och jag har haft min första clown lektion. En av mina mål för kursen är att be able to make a fool out of my self. Jag vill kunna ta ner gardet helt och bara vara. Clownstudierna skall hjälpa oss att bli friare i vårt berättande, bli mera autentiska, jag hoppas att jag kan göra detta så bra att jag innan jul skall kunna sätta på mig en röd näsa.

Att jobba med känslouttryck har varit en riktig utmaning. Då jag sällan eller aldrig känner mig avundsjuk, svartsjuk, förbannat (hoppas Olle har ett selektivt läsande och inte ser ordet förbannat) eller förolämpad, så har det varit svårt att göra övningar med de känslorna inblandade. När sådana känslor har drabbat mig har jag alltid kunnat härleda dem till missförstånd, (jag har kanske missförstådd situationen, eller inte varit klar i mina uttalande, så att någon annan har missförstådd mig) vilket har gjort att de har försvunnit lika fort som de kom. Det har varit hårt arbete denna vecka, men värd var enda svettdroppe.

Något som har påverkat mig mycket den senaste tiden är en bok av Anthony de Mello som var jesuitmunk och en mycket frispråkig sådan. Han hämtade mycket av sina budskap från alla möjliga andra tanketraditioner; zenbuddismen, hinduismen, taoismen, judendomen, islam med flera. Hans bok Awareness är översatt till svenska och heter ”Se med öppet sinne” Min hjälte Kay Pollak har skrivit följande i förordet ”Ibland läser man en bok som man önskar att man hade fått i sin hand för 30 år sedan. Det här är en sådan bok. Så full av klokheter att mitt exemplar nu är överfullt av understrykningar och anteckningar! – Kan jag få hjälp att inse att jag är större än vad jag vågar tänka om mig själv? Jag får den hjälpen av Anthony de Mello.” När jag kommer hem skall jag köpa den på svenska, om ingen ger mig den i julklapp…. Til mine danske läsere kan jeg sige at den hedder ”Bevidsthed, Bevidsthed, Bevidsthed”

Vi har under temat myter, prata mycket om vad det innebär att vara människa. Här är några ord från vår brainstorm:

beauty/ugliness

love/fear

senses

taste

fullness/hunger

talking/listening

nationalities

open/close

youth/edge

wealth/poverty

birth/death

laughter/tears

och många, många fler

Ibland tar den stora historien över, den lilla historien får vänta. I fredags tog den stora historien över i Marianns liv. Hennes man fick diagnosen cancer… Den stora historien tog över och våran lilla historia här på Emerson fick ge vika. Det är det som heter ”det att vara människa”. Idag åkte Marianne hem till Danmark för att vara tillsammans med hennes man och stödja honom. Det känns tomt utan henne här och jag tänker mycket på henne och allt det hon nu har där hemma. Hon kommer inte att komma tillbaka, men jag har lovat henne att maila ofta om allt vi lär oss, så hon får vara med på ett sidospår. (Tak Marianne fordi du er den du er)

Denna vecka jobbar vi med känslor, så jag får utlopp för hela mitt känsloregister, vilket verkligen behövs. I morgon är det berättarkväll på Emerson som det är varje torsdag, och i morgon är jag värdinna. Det är skönt att hålla sig aktiv, den lilla historien berättas fortsatt…

Jag har aldrig tänkt på England som något naturland, utan mera som ett industriland med trista samhällen, gråa och dammiga. Men icke, här är så vackert, denna årstiden är fylld med färg, träden står höga, raka och vidlyftiga. I går var det lite kallt men klart väder, vi hörde på väderlägesrapporten att det kunde komma regn senare på dagen och att söndag skulle vara regn och storm. Så min nyfunna vän Dagmar och jag bestämde oss för en lång promenad. Dagmar älskar långa promenader i naturen lika mycket som jag och vi har samma gå tempo så det är perfekt. Vi startade kl 9 mot vårt första mål, The Visitors Center, 5 km utanför Forest Row. Vi gick uppförbacke, förbi golfbanan och upp i skogen. vi hade en otroligt intressant diskussion om människokroppen, kvällen innan hade Dagmar varit på en föreläsning om hjärtat. Hon hade där fått att veta att hjærtat startar sitt liv utanför kroppen som strömmar och arbetar sig väg uppifrån hjärnan och ner på plats i bröstet. Ny vetenskap ser inte längre hjärtat som en pump, utan mer som en central för strömmarna i kroppen. Denna intressanta diskussion gjorde att vi gick lite för långt och befann oss plötsligt ute vid en större väg. Vi hade missat en skyllt som skulle visa vägen genom skogen till The Visitors Center. Nu är det tur att engelsmännen är så otroligt snälla, vi stannade en bil med en äldre dam, hon tyckte det var synd om vi skulle behöva gå tillbaka och hon tyckte inte vi skulle gå på den stora vägen, det var alldeles för farligt. Så vi sparade 45 minuters promenad, genom att hon gav oss sköts dit. Centret var stängd, men det fanns en utmärks karta där, och vi hittade mängder med broschyrer, som inspirerade till flera upptäcktsresor i den engelska naturen. The Pathes of Prosperity in East Sussex har flotta namn som Camber Castle Walk, Bishopstone Walk, Ticehurst Walk och Buxted Walk, det fanns all i allt 21 broschyrer med promenader, så det är nog av möjligheter. Vi valde vårt mål för dagen, där uppe vid centret, det blev Hartfield. Ingen av oss är någon fena på kortläsning, och efter att ha tittat 73 gånger och frågat lite vänliga människor på vägen, fick vi en fantastisk promenad. Bland annat har jag nu gått över The Puh Bridge, för utan att veta det, befinner jag mig i The Country of Winnie The Puh. Efter en vacker promenad på fyra timmar kom vi till Hartfield, där hittade vi The Hay Waggon, en riktig engelsk pub, där vi drack en öl och åt en smakrik paj med fårost. När vi kom ut från puben kom buss 291 på väg mot Forest Row, Dagmar utbrast ”it´s a sign” och så tog vi bussen hem, och sparade våra ben för ytterliga 8 km.

Det var nog bra att bussen kom för vi var ett gäng från skolan som hade bestämt att gå på teater i East Grinstead. I går kväll var det en uppsättning av Shakespeares skådespel Pericles Prince of Tyre. Teatergruppen bestod av professionella, amatörer och intellektuella funktionshindrade. Jag förstod inte allt på grund Shakespeares, krångliga engelska, men vi hade läst sammanfattningen innan av historien, vilket gjorde att jag hängde med i handlingen. Det var en otroligt bra uppsättning, de fängslade publiken från första stund.

Med den engelska naturen i benen och Pericles i kroppen sov jag som ett litet barn i natt och är nu klar för läxläsning till i morgon. Vi skall under de kommande två veckorna jobba med trickster historier, nu efter vi har jobbat med myter och The Upanishads, den stora frågan, var kommer vi ifrån…