Kom ska jag berätta

Denna veckan har varit intensiv, ja det tänker jag ju varje vecka. Men det känns att veckorna börjar ta slut, vi är på tårna hela tiden.
Under veckan har vi haft Sue Hollingsworth som gästlärare, hon har pratat om de fyra temperamenten. Läran om de fyra temperamenten går tillbaka till antiken, då en människas temperament, dvs. medfödda lynne, ansågs ha samband med människans kroppssafter (blod, gul galla, slem och svart galla), en teori som också baserade sig på läran om de fyra elementen. Under medeltiden tog ännu många vetenskapsmän läran på allvar, och även så sent som på 1800-talet, då en del medicinskt lärda menade att det finns ett samband mellan temperament och kroppsbyggnad. I dag har dessa teorier förlorat sin betydelse men många använder fortfarande de fyra temperamentsbegreppen för att finna ord för hur en människa är till sitt väsen. Jag läste på en hemsida att det hör till allmänbildningen att exempelvis veta vad som menas med en ”sangviniskt lagd” person och att begreppen underlättar kommunikationen i beskrivningen av oss själva och andra. Jag hade i börja på veckan lite svårt för hela konceptet, men när vi började prata om hur vi kunde använde det i vårt berättande och därigenom få alla typer av lyssnare att lyssna, så lyssnade även jag…

Jag köpte en bok i ämnet (säg inte till Olle, han håller på att bli galen över alla dessa böcker, de ska ju hem också.) ”Understand your temperament” av Dr Gilbert Childs. De fyra temperamente är uppdelade i
Sangvinikern
+ pratsam, skämtsam och underhållande, berättar historier
+ ser till att det blir en bra fest
+ impulsiv, blir lätt ivrig
+nyfiken, ärlig och uppriktig
+ får lätt vänner, är omtyckt och beundrad
- pratar så att ingen annan får en syl i vädret
- överdriver och upprepar
- litet skrytsam och självisk
- klarar inte riktigt av att vara ensam

Kolerikern 
+ född ledare
+ aktiv, alltid något på gång
+ stark vilja, beslutsam
+ bra gruppledare, ser till att saker och ting blir gjorda
- vill bestämma över andra
- menar sig veta allt bäst
- otålig och lättirriterad, orkar inte vänta
- häftigt humör: talar först, tänker sedan

Melankolikern
+ tänker mycket, också djupt
+ begåvad, konstnärlig och skapande
+ tycker om skönhet, vill ha ordning och reda
+ en god lyssnare
- allvarlig, sällan riktigt glad
- tar lätt illa upp
- drömsk och blyg
- tror inte riktigt på sig själv

Flegmatikern
+ lugn och stabil
+ sorglös, menar att ”allt ordnar sig nog”
+ tålmodig
+ lever här och nu
- trög, likgiltig och oengagerad, visar sällan iver för någonting
- har svårt att fatta beslut
- skjuter upp saker och ting
- envis
Detta är förstås bara en bråkdel av allt varje temprament står för och vi är inte bara ett temprament, vi har dem alla i oss, mer eller mindre.

Vi människor gillar ju att stoppa oss själva och andra in i fack, då blir det så mycket lättare att förstå varför vi är som vi är och varför det är så svårt eller lätt att vara tillsammans med andra. This being human, det är inte lätt. Nästa vecka ska vi gå på djupet med biografisk berättande, det har gått som en röd tråd genom hela utbildningen, men nu skall vi ge dem en extra twist. Till i morgon ska vi ha valt ett minne eller en episod i vårt liv som skall omvandlas till en bra historia på max 10 min. Hela veckan blir full av övningar för att få historien satt ihop på ett bra sätt. Jag har tidigare arbetat utifrån boken ”The power of personal storytelling” av Jack Maguire, den har jag plågat en del människor med som den bästa i ämnet (det är min kolerikeriske sida) Den tillsammans med lite stickning blir min söndag.

På snack om stickning… jag har fått ett nytt namn här i England ”The knitcing queen” det är ju inte dumt.  Jag har stickat massor av pulsvärmare till mina klasskompisar. De får köpa garnet själv och sedan får de bjuda mig på en kopp kaffe på Java and Jazz, detta gäller bara fattiga studerande på Emerson College, när jag kommer hem och kanske får lite uppdrag, då är det, det vanliga priset. Det är skönt att ha lite olika talanger, stickning var faktiskt mitt allra första jobb i Sverige, jag stickade för en designer, som gav mig mönster, garn och stickor och sedan fick jag betalt för hur mycket mönster och vilken storlek på stickorna det var. (Det var på den tiden då fåren skulle springa bort över bröstet) Det är skönt att jag kan vara lite kreativ med händerna, det är en stor del av mig. Nu hade vi ju en tid med dock skapande, det var inte riktigt mig, men nu har vi börjat filta. Vi ska göra varsin berättarväska! Gissa vad min föreställer… just det en kanin, ja iallefall huvudet på en kanin, han har enorma öron, som skall var axelband.

Den 15 och 16 december har vi examen, affischen skall upp ute i samhället i nästa vecka. Jag har bestämd vilken historie jag skall berätta, så den nervositeten har lags sig. Men det känns ändå lite pirrigt, hela min värd familj kommer, kanske är det därför det känns extra pirrigt.

Varför krånglar vi människor till det så ibland? Vi gör livet mycket svårare än vad det behöver att vara, vi går vilse i skogen, vi blir inspärrade i torn och nerdragna av skogsrået i dammen. Äventyren eller Wondertales som de säger här i England reflekterar våra liv så perfekt, och jag funderar på hur länge vi kan hålla på att identifierar oss i saker som blev nedskrivna på 1800 talet och innan dess berättat från generation till generation, och vi gör samma fadäser som då…. När vi har diskuterat sagornas betydelse har vi citerat Sokrates och det var ju förfärligt länge sedan han ifrågasatte livet, ja faktiskt på 300 talet f. Kr Ja, ja det var bara en tanke. Jag älskar ju sagorna och de ger så fantastiska vinklar på livet, och det är viktigt att aldrig sluta ifrågasätta livet. Jag har stiftat bekantskap med för mig en ny mystiker, nämligen Kabir, han levde 1398 – 1448 i Indien, han blev adopterat av en muslimsk familj, senare i livet valde han hinduismen. Vi har lärt oss en av hans dikter, utantill:
This seeking my friend,
is a tremendesous task
a raging fire it is
jump in
if you wish to be baked
for if you are merely curious
this fire will destroy you
Jag känner verkligen att jag har hoppat in i elden, jag har varit nyfiken länge, men nu är jag mitt i sagornas och magins värld. Sagor är så mycket mera än bara goda historier, tänk om flera kunde återupptäcka det, vilken värld vi skulle leva i då!!

Jag har ibland skojat om att mitt mål är att bli en ny Milton Erickson (1901 – 1980 amerikansk psykiater som specialiserade sig på hypnos och familjeterapi) Men faktum är att det finns en sanning i det. Erickson använda sagor och metaforer i sitt arbete, hans historier skapade nya tankar, chokerade, överraskede och lämnade ibland förvirring hos klienten, men de gick alla framåt. När jag här på bloggen för några veckor sedan fick en kommentar från en kvinna på 16 år, som lät så här ”“utan historier existerar vi inte” , jag fick värsta “aha” moment” då fick jag en klump i halsen. Det är ju det vi alla letar efter ”aha” moment och om historierna, sagorna, legenderna och myterna kan hjälpa oss… Jag läser just nu Milton Ericksons bok ”My voice will be with you” och jag får måna ”aha” moments och jag känner mig bekräftat i det arbete jag har utfört de senaste åren.

Som du säkert vid det här laget har förstått så närmar vi oss slutet på utbildningen och den inre förvirringen kommer upp till ytan. Hur ska jag fortsätta det jag har börjat när jag kommer hem? Hur kan jag implementerar det i mitt arbete så det blir flow. Jag åkte ju hit för att hitta nya och flera redskap i mitt arbete med den målgrupp som jag brinner mest för, och nu var jag har hittat dem, hur ska jag då göra när jag kommer hem? Ångest, nä absolut inte, livet är full av möjligheter.

Jag har jobbat med ”The Nixie in the Mill-Pond” på svenska ”Skogsrået i dammen” och på danska ”Vandnymfen i dammen” Hade inte klarat mig utan min lokala Mölndals bibliotekarie, hon vet allt, hur bra som helst. Jag berättade om Skogsrået i torsdags, det gick fantastiskt bra, alla var imponerade, vilket jag tycker är fantastiskt eftersom jag enbart har ”skvaller” berättat den två gånger innan. Det måste vara min kärlek till denna sagan som sken igenom.

Så varför har jag namngett inlägget simplicity? Nu har jag ju verkligen berättat om alla tankar som snurrar och förvirring om vad som ska hända när jag kommer hem. JO, så här det! Jag åkte in till London igår för att titta på Rotkho utställningen (Den fortsätter till den 1/2-2009 så du hinner se den om du vill) Det var ingen som ville med, ingen var intresserat av 9 rum med fyrkanter. Rotkho målade många lager och vände tavlan runt flera gånger medan han målade, men resultatet blev varje gång otroligt enkelt. När jag förre helgen var på kvinnokurs, berättade vi spontana berättelser i små grupper. En kvinna sa att hon tyckte det var fantastiskt hur enkelt det var att berätta starka historier. Jag har upptäckt en massa nya ord på engelska, jag har lekt med språket som ett barn, men det ultimata har varit enkelhet. Att vända och vrida på en historia eller en tavla flera gånger om, och sedan ta ut enkelheten – det är en konst.

Kom hem för en liten stund sedan efter en underbar bekräftande kvinnohelg. Jag upptäckte i veckan att jag längtade efter mitt jobb!!! kan ni tänka er… jag längtar efter att se människor växa och ta ansvar för deras utveckling. Denna helgen fick jag ytterlig vatten på kranen, då jag befann mig i en grupp med enbart kvinnor och vi jobbade med sagan om Askungen. Jag vet att det jobb jag har utfört de senaste fyra åren inte väntar på mig när jag kommer hem, men känslan av att få se kvinnor stråla som de 15 kvinnorna gjorde denna helgen fantastisk, det fick mig att längta efter att sätta händerna i jobb. Om min chef läser detta så hoppas jag han blir glad, att det finns en kvinna i England som längtar efter jobbet.

Sue Hollingsworth och Madeline Groverledde oss genom Askungens prövningar med blir hand. Att verkligen gå in i en saga och fördjupa sig i meningen med berättelsen var helt fantastiskt. Vi jobbade med den ursprungliga versionen, alltså ingen Walt Disney här inte. Så här blev tån och hälen kapat och styvsystrarna fick sina ögon uthakkade av duvorna i slutet, med andra ord, den brutala sanningen. Vi tittade på rollerna i sagan och på vilka sätt dessa roller tar sin uttryck i våra egna liv. När är jag den elaka styvmodern? när är jag pappan som inte tar ansvar? när är jag Askungen? Vi pratade om hur det är att vara utesluten som Askungen när hon blir fråntagen alla sina kläder och bara får ha en grå särk på. Hur har kvinnor i grupp det tillsammans? Uteslutar vi varandra? Kan det vara så att vi ibland uteslutar oss själva? Vi tittade på våran kvinnlighet/manlighet var på skalan befinner vi oss som individer? Hur kan vi förbereda oss på att möte det maskulina/feminina ute i världen? Det är så otroligt många fötter i sagan, vad representera det? Det var en som sa att i flexologi så står våran stortå för huvudet, så när den ena systern kapar en tå… Låter det inte spännande? Jag som var så trött i fredags efter skolan och inte viste om jag skulle överleva denna helgen, är nu full av energi och känner att min kvinnlighet har fått en kick.

Denna helgen har verkligen givit mig mycket och den har satt i gång en transformation inom mig. Det känns otroligt skönt. Nu skall jag göra läxor, vi skall jobba med folksagor de kommande veckorna och jag har fått ett Grimm äventyr som heter ”The Nixie of the Mill-Pond” jag har försökt leta efter en svensk titel, men utan att lyckas, så om någon vet så säg det jätte gärna för jag älskar denna sagan. Här är ett sammandrag av den på engelska:
A miller became poor. A nixie appeared to him and promised to make him wealthy again if he promised her what had just been born in his house. Thinking it a kitten or puppy, he promised, and returned home to find that his wife had had a son. He never let the boy go near the pond.

The boy grew up, became a hunter and skilled enough to be taken into a lord’s service, and married. One day he chased a deer long before he brought it down, and went to wash in the millpond. The nixie seized him at once. His wife went to the mill pond, weeping and calling for him, but saw nothing. She fell asleep and dreamed of climbing a nearby hill and finding an old woman. When she woke, she climbed it, and the old woman was there. The woman gave her a golden comb and told her to comb her hair by the pond and then lay it on the sand. The nixie snatched it away and showed her her husband’s head. The woman went back, and received a gold flute, to play and do the same as with the comb; this time, her husband’s head and half his body appeared. The third time, she received a golden spinning wheel; with this, all of her husband appeared, and he snatched his wife’s hand and fled with her. The nixie tried to drown them, but the woman called on the old woman, who turned her into a toad and him into a frog. The flood separated them. They regained their human forms on dry land, but far apart.

They both became shepherds. They met without recognizing each other, but the man played on the flute, which reminded her of when she had played a flute to rescue him, and she wept. When she told him why, they recognized each other.

Inte ens efter Halloween var jag så här trött, naturen suger. Men jag mår som en prinsessa, det har varit helt underbart att arbeta i naturen. Vi har suttit i skogen på ”våran personliga plats” en liten fläck i skogen som bara var min. Timme, efter timme satt vi där, vi lyssnade med slutna ögon och ritade i blinda ljuden vi hörde. Vi tittade runt oss, som om det var första gången vi såg ett träd, ett löv, en pinne. Vi skrev dikter, sagor och vi dansade. Vi läste upp för varandra, våra skrivna ord och som respons fick författaren en dikt eller en dans tillbaka. Det har varit så otroligt livsgivande.

När vi satt där ute i skogen, hände det plötsligt något… Jag fick hemlängtan! När vi satt och lyssnade på naturen, befann jag mig plötsligt uppe i Änggårdsbergen, jag hörde vinden susa, jag hörde trafiken ryta långt borta, fåglarna sjöng precis som hemma. Kände bara att nu drar jag! Det är första gången sedan jag kom till England som jag fick hemlängtan, självklart saknar jag familjen, men jag har inte saknat Göteborg, jag har inte saknat att jobba, jag har inte saknat onsdagsmöten och städning. Men plötsligt kom allt över mig på en och samma gång. Jag ville bara hem och praktiserar allt jag har lärt mig.
Som tur var gick det över!!!!!!!

Vi har undersökt trädens historia, myter, magi som finns om olika träd, och vi har låtit träden inspirera till nya historier. Malcolm tog oss varsamt igenom processen. Jag skrev en (om jag får säga det själv) en underbar historia om en gammal kvinna som inte längre fick göra det hon älskade mest. Idegranen hjälpte henne att leva sin dröm. Jag fick underbara dikter av dem som lyssnade (att skriva en dikt till en person som just har sagt något, är underbart, man lyssnar på ett helt annat sätt, än när man hela tiden sitter och tänker på vad jag skall säga, eller vad det påminner en om)

I helgen skall jag vara med på en workshop som heter ”Out of the Ashes” A weekend workshop for women to explore the archetypal power and mystery of one of the great Grimm´s tales. Vi skall titta på vår kvinnlighet och på hur vi kan möta det manliga inom oss, och vad är äkta skönhet. Låter inte det spännande?! Självklart skall ni få höra mera när den är genomfört. Nu har jag tvättat leran av mina fantastiska ytterbyxor som har hållt mig varm hela veckan. Jag har gjort middag som jag snart skall äta och sedan blir det en promenad tillbaka till skolan till våran första kväll av ”Out of the Ashes”.

Måste bara omedelbart berätta om min första dag med Environmental Storytelling in nature…

Malcolm Green är sist i 50 års åldern, har grått hår och vandrar stövlar. Han berättar, sjönger och spelar trumma med en fantastisk glöd. Först fick vi en liten föreläsning om vad ämnet går ut på. Det handlar om att återvända till ursprunget. att klättrar ett berg, är mera än att klättrar ett berg – det är ett sätt att komma närmre sig själv. Han berättade om en man som heter Alastair McIntosh som har skrivit boken ”Hell and High water” Malcolm pratade mycket inspirerande om hur vi kan hitta ledtrådar i gamla myter och folkäventyr, när vi letar efter orsaken till klimatförändringar. Alastair McIntosh menar det beror på våld och markering… Det kan man ju tro om man vill, jag är inte så insatt, men visst kan klimatförändringar bero på vår egoism som i sin tur kan leda till våld.

Sedan fick vi rita en karta över en plats i naturen vi kände till mycket väl och som kunde innehålla historier. Jag ritade Änggårdsbergen i Göteborg och den rundan jag brukar gå. Jag hittade också en del historier som jag kunde berätta men valde ut en.
”Där var en gång en kvinna som tyckte att livet var lite tungt, ja ni vet så där som kan livet kan vara ibland. Hon bestämde sig för att ta en sista promenad i livet. Det var lite molnigt den här dagen, det var regn i luften, men fåglarna sjöng glatt och det var en härlig lukt av vår i luften. Kvinnan lade bara märke till regnet och molnen, inget annat. När hon hade gått en stund kom hon till en liten vattensamling, hon satte sig på en sten, tittade upp mot himlen och skrek. ”Ge mig ett tecken på att livet är värd att leva” I samma ögonblick bröt solen fram mellan molnen och när kvinnan sänkte blicken, såg hon att framför henne satt en bäver, den slog svansen i vattnet, tittade på kvinnan och sa ”kära du, har du glömt hur viktigt det är att leka? Lek min vän, lek”  Kvinnan visste att bävern hade rätt, hela hennes kropp fyldes med gläde… Det blev många promenader i skogen för kvinnan efter det, och varje gång hon kom förbi platsen där hon hade sett bävern gjorde hon ett litet skutt”

Vi fick först berätta den för en person, som en första genomgång, vi fick ingen tid att förbereda, det var bara att berätta. Sedan berättade vi den i små grupp, och gav varandra feeback på berättelserna, det blev en underbar samling biografiska berättelser.

Jag trodde aldrig Malcolm skulle säga vi skulle ut, men kl 15.00 sa han ”Ta på er varm nu, så går vi” Det har regnat hela dagen idag, och igår regnade det med kraftiga vindar. Så marken var blöt, leran stod högt och alla var inte så glada som jag, tänk att orden underbart, fantastiskt och strålande kan vara så provocerande… det var det väl ingen av er som känner mig som skulle kunna tro?!! Ute i regnet berättade Malcolm om träden och historier som finns om dem. Han gav oss var sin spegel och vi fick gå med den under näsan och titta på trädtopparna. Prova det hemma, man ser på saker helt annorlunda. Sedan höll vi den i pannhöjd, och såg marken med helt nya ögon. Syftet undrar nu naturligtvis! Jo att centrera seendet och lägga märke till detaljerna. Kanske en övning för envar arbetsplats??

I morgon bitti börjar allvaret, vi skall börja i skogen, med att hitta en plats som talar extra mycket till oss. Där skall vi sitta under morgondagen och filosofera. Jag tror Malcolm kommer att ge oss en bra uppgift, det ända jag hoppas på är att även om livet är underbart, strålande och helt fantastiskt och jag har världens bästa regnställ, så hade det varit bra med lite mindre regn.

Ser på min dator att solen skinner och det är två grader varmt, hemma i Göteborg. Precis det väder jag skulle behöva idag för min lång promenad. Men här regnar det, ganska visst tio grader varmt, men… Det ska klarna upp under eftermiddagen och jag har ju min pannlampa om det skulle hinna bli mörkt innan jag kommer hem igen.

Onsdag och torsdag hade vi Alexander Mackenzie i Spontaneous Storytelling, det var intenst och för en del en chock efter Halloween och våran ledighet. Jag var ju som ni vet förberedd eftersom jag har haft honom innan i samma ämne. Alexander är en mycket intensiv person och han piskar framåt hela tiden (my kind of man). Vi lekte med sproget, en otrolig utmaning, för dem av oss som inte har englska som modersmål, jag tycker min engelska är ganska bra, jag har börjat med ord som vast istället för big och immense istället för enormouse, men det räckte liksom inte. Jag gav inte upp för det, utan jagade reda på min inre berättare, som visade sig vara en kanin, med långa, långa öron och enorma bakben, inte helt olik den kanin som är Lee Scoreby´s daimon Hester i Guldkompassen ( så Olle det är sant det du sa när vi såg filmen tillsammans, jag är en observerade kanin som hör och ser allt) Det är härligt för en Symbolpedagog som jag att ha en så stark symbol inom mig. Efter den upptäckten fick vi skriva en dikt om hur vi mår just nu och detta är min:
In the presents of you Gods
I sitt and listen
I´m humble to the fact
that you are speaking to me

My long beautiful ears
listens to your voices
They try and remember the stories
They try to speak what they hear
Sometimes they hear what no one else hear

My immense long feet
carry me
When I jump over the ocean
to an far away island

There the black King
will stand with his sword
and I will know what to do.

Alexander sa två ting som verkligen gjorde intryck på mig. ”We thank the world with stories” Jag tycker livet är fantastsikt, det finns så otroligt mycket vi människor kan göra och som vi gör. Självklart finns det mycket vi inte gör och som vi skulle kunna göra för att förändrar världen om vi gjorde dem. Jag känner verkligen att jag vill tacka världen med historier, utan historier existerar vi inte (Alexander berättade om en upplevelse han hadde i Australien, jag hade hört den för, men den fick en annan mening denna gången. Han hade åkt med en läkare ut till en grupp aboriginer, de undrade självklart vem han var, och när han sa att han var berättare, började en kvinna berätta för honom hur hennes folk höll på att dö. ”Aboriginerna dör när de inte längre är i kontakt med sin historia, när de inte längre tar gemensamt ansvar för de historier som berättas.” sa hon. Jag kom till att tänka på ungdomsvåld, våld i hemmet, obegriplighet, kränkningar…. det uppstår när vi inte tar ansvar för vår historia) Jag vill tacka världen med historier och om en av dem kan hjälpa en ända person till ett bättre liv, då vet jag att jag har gjort något bra. Det hänger ihop med den andra saken han sa. ”Trust comes with gratitude” Jag är tacksam för livet och genom det litar jag på att jag är på den rätta vägen.

Under nästa vecka skall vi ha Malcolm Green i Environmental Storytelling in nature, vi skall vara utomhus i fyra dagar (under lektionstid) det ska bli enormt spännande. Jag känner inte till Malcolm sedan innan, men har hört mycket bra om honom. Nu skall jag ut på min lång promenad, för det är nästan uppehålls väder nu, och det blir mörkt tidigt när klockan är vridigt tillbaka en timme. Men visst är det så att det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder… så nu går jag!

Efter ett par intensiva veckor med Halloween har vi nu 1/2 term, vilket innebär att lördag – tisdag är lediga. Lördag regnade det hela dagen, jag promenerade ner till byn och handlade mat (skafferiet var tomt efter det intensiva arbetet och ingen tid att handla) jag var genom sur då jag kom hem. Huset var kallt, för värmen är satt på en timer, så mellan 9 – 17 varje dag blir elementen kalla. Så våt och kall satt jag med darrande händer och skrev om Halloween och försökte att sticka lite. Som tur är, har SVT en del bra program på Internet, så jag såg alla avsnitten av Svensson, Svensson, medan jag långsamt tinade upp.

Söndag fick jag ett otroligt behov av att GÅ. Så först travade jag iväg till East Grindsted, som ligger 45 min rask promenad härifrån, köpte lite shampoo och drack en kopp kaffe, för att sedan trava tillbaka. När jag kom tillbaka till Forest Row, kom jag på att jag inte hade telefonnumret till min klasskompis Sonja, och hon som så gärna ville med till London och gå på museum måndag. Så jag travde upp på skolan, letade reda på den glada Sonja och avtalade avresa tid. I ett omtöcknat morgon tillstånd hade jag lovat en annan klasskompis att dricka kaffe kl 17, så jag fick halv springa till Java and Jazz, vårt stamställe. Tyvärr var det stängt, men Dagmar stod utanför och förslog att puben kanske kunde vara ett bra tillhåll. Så istället för ännu en kopp cafe latte, blev det rödvin… (de serverar inte varma drycker som kaffe och choklad efter kl 17, stackars oss)

Idag blev det då en tjejtur till London med museums besök. Fyra glada tjejer åkte iväg med morgon tåget och blev under färden eniga om att vi inte kunde bli eniga om vilket museum som var viktigast att se. Det innebar att Dagmar tog sig till Tate Britain, Cajo till Courtauld Institute of Art Gallery och Sonja och jag tog till Britisk Museum. Sonja kan otroligt mycket om Egypten, så när vi gick runt i den Egyptiska delen av museet, var det som att gå runt med en historiebok. Hon refererade hela tiden till boken ”Sinuhe egyptiern” som är en historisk roman skriven av den finska författaren Mika Waltari. Boken handlar om en läkare vid namn Sinuhe i det forntida Egypten (1300-talet f. Kr. Sinuhe växte upp som hittebarn i den fattiga delen av Tebe. Trots detta vinner han med tiden stor ära och framgång. Sinuhe upplever bl a farao Echatons införande av en ny, monoteistisk religion. Egypten befinner sig vid denna tid inför stora omvälvningar och faraonernas makt minskar… Waltari var tydligen ytterst angelägen om den historiska noggrannheten i berättelsen, och har fått mycket positiv kritik för resultatet. Boken skrevs 1945 så det är ingen ny bok som du har missat… Dagmar berättade senare under eftermiddagen, över en kopp kaffe på Starbucks att hon läste den boken som barn, den fanns i hennes storabrors bokhylla. Om den kommer på min julklappslista för min släkt nog leta på antikvariat.

Vi fick även tid att se den indiska delen, vilken helt klart blev min favorit. Jag är just nu helt såld på indiska historier, det finns bara ett krux, och det är att jag har en tendens att blanda ihop alla dessa gudar som finns i historierna. Nu har jag sett en del sculptura, så jag har något att hänga mina historier i och så hittade jag en bok (ja ännu en bok, jag vet, men den var så liten och kostade så lite och…) om de hinduiska gudarna. Så nu kan jag slå upp på Hanuman eller Lakshmi eller Soma eller en annan intressant personlighet och få de saftigaste detaljerna – bra va´?!!

Sitter nu på mitt rum med en kopp te och har bestämt mig för att imorgon ska jag sova, läsa, sova, läsa, sova, läsa och sova och på onsdag skall vi börja på Spontaneous storytelling med Alexander Mackenzie som är en av mina absoluta favorit lärare. Jag var på en workshop med honom i samma ämne 2005, vilken helg…

Nu kan jag berätta allt om Halloween för igår firade vi den stora högtiden med alla elever på skolan och ca 170 gäster utifrån. Folk hade åkt långt för att vara med och de fick betala 7 pund i inträde. Barnen var socker injicerade efter ”bus eller godis” rundan innan de kom till Emerson, så de var både högt och lågt, vilket hjälpte när de skulle springa runt på campus och lösa kvällens mysterium.

Den 21 okt avslöjade våra lärare Liz och Roi vilken året historie för Halloween vi skulle jobba med. Det blev en skotsk folksaga om Janet och Tamlin. Det finns många versioner av sagan, vi jobbade med en mycket barnvänlig version, där Janet hittar en brunn ute i skogen, hon plockar en ros som hon sätter i håret och när hon tittar ner i brunnsvattnet för att se hur hon ser ut, visar sig Tamlin, de två blir kära i varandra. Tamlin är en fe som skall offras av Fe drottningen, Halloweens natt. Janet vill rädda Tamlin och får utstå 7 prövningar, hon skall vad som än händer alltid hålla fast i Tamlin. Fe drottningen förvandlar honom först till en ödla, sedan till en orm, en björn, ett lejon, en glödande järnstång, het bly som hon kastar ner i brunnen, där Tamlin stiger upp naken som den dagen han blev född, hon sveper sin kappa omkring honom och håller fast. Fe drottningen blir rasande, men kan inget göra, då deras kärlek är för stark och hennes kraft försvinner från de två. Nu kan de gifta sig och leva lyckligt tillsammans. En riktig saga med andra ord.

Liz berättade sagan för oss, sedan fick vi måla den starkaste bilden, känslan, symbolen från sagan. Det blev fantastiska bilder som vi hängde upp som inspiration. Vi pratade om vilka frågor som uppstod när vi hörde sagan och vilka reflektioner vi gjorde. Sedan skapade vi karaktärer och fördelade dem mellan oss, vi gjorde den karaktär vi hade fått, levande genom att skriva dennas historia, från födsel till nu. Detta för att skapa ett kollektivt minne. Vi redde ut vem i berättelsen vi kände till och vilka vi inte kände till, vi pratade och pratade och diskuterade. Vi har levd dessa karaktärs liv i två veckor, byggd upp en liten by som fick namnet Queens Hollow, Fe drottningen bodde i den förbjudna skogen tillsammans med hennes feer, i skogen fanns även de utstödde, dem som byboerna inte riktigt litade på. På puben satt trädgårdsmästaren och skogsvakten och diskuterade tillvaron, medan de äldre kvinnorna satt på café och gjorde det samma. Bagaren hade stoppat konstiga kryddar i brödet, kryddor som Lord Herbert levererat. Vi skapade ledtrådar, och villospår till mysteriet ”Var är Janet” Jag fick rollen som Janets mamma, Lady Henrietta, gift med Lord Herbert.  Jag skapar en bildsamling under länken Halloween. Alla fick en karta över Queens Hollow när de kom och de gick från plats till plats för att avslöja gåtan om Janets försvinnande. De kom med kluriga frågor till alla och även om vi förtalte varandra en hel del, så gick inte barnen på vad som helst. Efter två timmar, med grupper ind och ut på de olika platserna, samlades alla i den stora aulan och historien blev berättat.

Under hela denna veckan har vi jobbat till sent på kvällarna för att kunna underhålla alla gäster som kom. Vädret var med oss, mulet, men ingen regn. Nästan alla elever från skolan hjälpte till med uppbyggnad, underhållning för de allre minsta och nedplockning kring midnatt igår.  Jag var uppe halv sex för att gå till skolan och förbereda grönsaker (vi jobbar ju alla för helheten) och jag låg i min säng halv två efter en rolig och intensiv dag.  

Vi tog ju inträde för kvällen. Överskottet för kvällen går till The Gateway for Humanity, en organiation som arbetar för förståelse mellan parterna i Israel/Palestina frågan.