Kom ska jag berätta

Nu har packning börjat igen, jag sitter nästan gråt färdig på golvet och tänker på hur allt skall få plats. Jag får en flashbackfrån september, då jag satt hemma i Göteborg och hade liknande tankar. Men nu skall jag hem och det ser jag verkligen fram emot.

Våra föreställningar måndag och tisdag  var success, det gick som på räls, alla gjorde stålande ifrån sig. Våra lärare var stolta över oss och gav oss mycket positiv feedback. Hur min del var…..? Jo tack, den var SUPER! Det blir ju alltid något annat när det är publik, och jag lekte verkligen med historien. Några kommentarer efter föreställningen; ”Var jag kände igen mig, tack” ”Var modig du är att dela en sådan historia, nu ska jag ge mitt förhållande en extra chans” ”Jag grät av sorg och glädje på samma gång, var vackert det var” och dagen efter kom en lärare till mig och sa att hon hade fått tre telefonsamtal under tisdagen som hade berättat att just min historia hade berört dem djupt. Just när jag hörde allt detta, var det svårt att ta in, jag vill ju inte heller att det ska stiga till mitt lilla huvud… (jag kan ju min Jante) men mitt hjärta är fullt av tacksamhet över att jag vågade berätta en historia som berörde så många. Att människor i min personliga historia har hittat värme, tröst, hopp och har kunnat se sig själva. Nu skall jag berätta den till den man den handlar om, så han också får ta del av den. Han gav mig tillstånd att berätta den, och han skickade sms innan föreställningen, där han sa att han var övertygad om at jag skulle göra success och att han älskar mig. Så vad mera kan jag behöva?

Nu avslutar vi vårt arbete, genom att prata om nästa steg, utvärderar och ge varandra feedback på de senaste 13 veckorna. På fredag ska vi städa vårt hus, och sedan är det en stor jul avslutning för hela skolan. Jag är blivit ombedd om att berätta The TaleTeller och det gör jag med stor glädje. Det är dels en fantastisk historia och dels är det en underbar julklapp till alla på skolan. En del har juhört den förre torsdagen, men inte alla, och en bra historia blir ju aldrig berättat på samma sätt varje gång.
Kl 14:45 kommer en taxi och hämtar mig och två av mina kurs kompisar, den skall ta ta oss till Gatwick. Mitt flyg går över Brysseltill Göteborg och kl 22:40 landar jag på Landvetter.

Tänk att jag nu har varit hemifrån i 13 veckor, och tänk att jag har fått gå denna fantastiska utbildningen! Jag är verkligen tacksam, att Olle och Astrid och fram för allt katten lät mig åka. Jag är tacksam för att min chef gav mig tjänstledigt. Jag är tacksam för alla vänner (de är så många och så underbara, så skulle jag nämna alla skulle internet bryta ihop… ni vet vem ni är) som har uppmuntrat mig till denna resa. Jag är tacksam för kursen i Ljungby, som förberedde mig inför The School of Storytelling, och för alla fantastiska berättare som gick den kursen. Jag är tacksam att jag nu får åka hem och fira jul med familjen och att jag i januari skall tillbaka till jobbetoch människorna där, jag hoppas jag kan vara en tillgång för dem med alla mina nya kunskaper. Livet är helt underbart, fantastiskt och stålande!!! Sweden here I come…

I natt började stormen, och hela dagen har det regnat, inte lite heller, det kommer från alla håll och kanter, vänster, höger, uppifrån och nerifrån. Först lovade de uppehåll under eftermiddagen och frost, men nu säger de kloka på engelsk radio att regn är vad vi får och inget annat. Det är tur att vi har fått i läxa att stanna hemma och ta det lugn denna helgen, innan vår stora dag på måndag och tisdag. Jag har varit ute i regnet (var tvungen att prova min nästan nya regn hatt, den er inte elegant, men otroligt funktionell, inte en regndroppe i ansiktet eller i håret… perfekt med andra ord, nu behöver jag aldrig mera paraply)

Igår firade vi Lucia på skolan, det blev ingen nattlig vandring för brand ansvarig på skolan sa NEJ, inga levande ljus i skolans byggnader mitt i natten, och vi skandinaver sa NEJ till lussesång utan levande ljus. Men alla fick se oss ändå, kl 10:00 vandrade vi runt bland alla te drickande elever och lärare med levande ljus och två stjärngossar som delade ut lussebullar. Det var så vacker så, och gissa vem som var Lucia…. JAG!! I got my Lucia moment.

Nu har jag börjat koncentrera mig lite på packningen inför hemresan också. Jag skickade hem ett paket i går med böcker och skor och sånt jag inte behöver den sista veckan. Detkostade en förmögenhet, men det var ändå billigare än att ta med det på flyget. Efter Sterling gick i konkurs och jag förlorade min hemresa biljett, med 40 kg bagage, har jag letat efter en ny billig biljet med samma villkor, men det var omöjligt. Nu blir det Brussel Airways och 20 kg bagage, sedan tar de 10€ för vart kg över de 20. Det är för j…. dåligt, men vad gör jag. Olle skattade lite åt mig och sa ”vad ska du också med alla de böcker till” och jag har förståelse för hans perspektiv, men skulle jag inte ha mina böcker, så är livet inte värd att leva. Jag erkänner att jag tillhör den kategoriav kvinnor som älskar böcker för mycket, kanske är det en sjukdom? Hemresan är den 19/12 (på Olles födelsedag) jag landar på Landvetter 22:40, sedan får jag et par dagar hemma, innan julen som skall firas i Danmark.

Måste berätta om vår sista torsdags föreställning… under 12 veckor har Emerson eleverna fått lyssna på berättelser varje torsdag, och i torsdags var det så den sista. Det var otroligt avslappnat, två av mina kurskamrater, trummade och de levande ljusen sken i mörkret. Jag berättade The Tale Teller, jag la in alla mina nya kunskaper i berättelsen och fick otrolig vacker respons.  Det var många som kom efteråt till oss berättare och beklagade att vi nu alla skulle åka hem, ”Ni är Emersons själ” Tänk vad en god historia kan göra med människor, flera berättelser till folket. Det har inte ”bara” varit elever och lärare som har kommit på torsdagar, det har även varit folk från byn och ibland folk på genomresa, en härlig blandning med andra ord.

Nu är jag redo för måndag och slut föreställningen!

Idag har vi övat oss på tystnad. När och hur lägger vi in tystnad i historierna? Vad gör det med mig som person och vad ger det lyssnaren? Vi gjorde en del övningar, bland annat blev vi delat i grupper, där en berättade och de andra dansade med slutan ögon, de bilder som de såg för sitt inre. Vi lyssnar så olika, vissa skapar snabbt bilder, andra dröjer. För vissa går allt för fort och för andra kan det inte gå snabbt nog. Och vad gör det med mig som berättare, när jag upptäcker hur olika mina lyssnare, lyssnar. Det var fantastiska övningar som gav mig insikten om tystnades betydelse på ett helt nytt sätt.

Det finns även en tystnad inom mig. Det finns massor av saker runt mig, det är föreställning på torsdag, jag skall vara Lucia på fredag, vi ska gå runt och sjunga från 03.30, tills alla som vill har fått ett personligt besök med sång och en lussebulle. Vi har slutförestöllningen på måndag, de stora förberedelser börjar i morgon. Men trots allt det, så är jag helt lugn och en känsla av ”I am” har infunnit sig. När allt är gjort är jag ett steg närmare Göteborg. Vi är inne på vår 12 vecka, resan är nästen över, och jag måste vara här och nu. Inga tråkiga långa tanker om framtiden och oro över julen, allt får gå sin stillsamma gång.

En underbar personlig vecka, med många vackra berättelser från hela världen. Vi inledde veckan med att berätta ett minne som vi gärna ville skapa en historia om. Först fick vi instruktioner om att välja ett minne ur våra liv där vattnet är klart. Det vill säga, om vi ser våra liv som en sjö, då ska det vi plockar fram vara klart och vackert, inte grumligt och oförlöst. Jag valde att berätta om kärlek och hur viktigt det är att inte ta varandra för givna. Vi jobbade i par, och berättade historierna fram och tillbaka emellan oss, i första och tredje person. Minnet fick hela tiden nya dimensioner och den växte från ett minne till en fantastisk levnadsberättelse. Det var ett otroligt effektivt sätt att jobba på, för att skapa biografiska berättelser.

Vi håller på att göra klart för våran slut föreställning och jag hade bestämd mig för ”The tale teller” den börjar så vackert ”För länge, länge sedan, på den tiden när det fanns herrefolk, slott och kungar, monstrar och eldsprutande vidunder och magiska ringar, då fanns det en som berättade för unga och gamla om dessa ting”  Jag har berättat den på svenska några gånger och jag tycker den är såååå vacker. Men efter jag hade berättat min biografiska berättelse för klassen, var där ingen som var intresserade av The tale teller, alla tyckte att den biografiska var fantastisk. Det är klart det värmer och jag kommer att berätta den måndag den 15 dec runt 21:30 tiden , så skicka mig gärna en tanke då. Jag kommer dedicerarhistorien till min underbara man. (Om jag kan låta bli och gråta, när jag säger det….) The tale teller blir min historia för vår sista torsdags föreställning, det känns lite vemodigt, vi har haft så otroligt roligt med skapande av dessa kvällar och vi har haft ganska mycket publik varje torsdag. Det har varit fantastisk att se hur människor har utvecklat sitt berättande, hur de har använd allt det vi har lärt oss om polariteter och tempramenter och kroppsspråk och… ja allt.

Sedan den 1 dec har vi nu alla på skolen varsin person som är ängel för. Som Ängel är man mycket hemlighetsfull, man kan ge små gåvor, skriva dikter eller hjälpa till med personen man är ängel för med diken eller något annat, utan att denna vet. Förklarade jag för krångligt? Nå, jag har en av killarna som jobbar i trädgården och jag har försökt att vara så uppmuntrande så möjligt utan att avslöja vem jag är. Jag har hängt choklad med små historier eller dikter i träden där jag vet han jobbar. Jag tog hans disk tid i tisdags och jag berättade en historia för honom, då han sa att det var länge sedan han hade hört en bra historia (jag tror inte han misstänker mig ännu) Det är otroligt mysigt, något jag tycker vi kunde införa på arbetsplatser Sverige runt, tänk vilken lycklig personal… (och om du skulle tänka ”Å nej inte en sak till som jag ska göra, som om jag inte hade arbetsuppgifter nog” tänk då istället på glädjen att ge och få) Själv har jag fått en stjärna att hänga i mitt rum som lyser i mörkret, jag har fått lakrits och idag fick jag en underbar present, jag tror min ängel känner mig mycket väl. Jag har uttryckt min avsky för bönor, då jag får fruktansvärd ont i magen av dem och gaser som jag inte kan kontrollerar. Detta vers hängde på en liten påse med rökelse ”Beans, beans, they’re good for the heart. The more you eat, the more you fart, the more you fart, the better you feel. So let’s have beans with every meal” Jag åt dock inga bönor idag, kände att magen behövde vila…