Kom ska jag berätta

Det är morsdag idag, den blev firat med båttur till Tistlarna i det fina pingst vädret. Det var inget planerat, det var rena slumpen för familjen hade glömt att just denna dag skulle vara något speciellt. Min väninna från Internat tiden med son var på besök och Olle tyckte det var på sin plats med en båt tur, så de fick se den svenska skärgården på nära håll. Jag njöt av sällskapet, solen och havet, och känner mig som en vinnare i livets lotteri. Det är fortfarande varmt ute, min väninna tog Stena båten hem nu i eftermiddag, Olle tränar basket med ”gubbarna”, Astrid sitter vid datorn och lyssnar på musik och chattar med sina kompisar och jag sitter jag vid köksbordet med en kopp te och reflekterar över veckan

I torsdags var jag på Ullevi, Samordningsförbundet hade organiserat en heldag med temat Unga Vuxna. Vi fick höra om ungas psykiska ohälsa, och hur den skiljer sig från övriga Europa, på något vänster så mår svenska ungdomar sämre än både finska och danska ungdomar. Att danskarna är ett folk som väljer glädje framför melankoli, det var väl inget nytt, men att finska ungdomar tog livet lättare än svenska likasinnade, det förbryllade många, nu stämmer ju inte våra finska fördomar längre. ”vad, skal vi tro, tro på, tro på när…” Vi fick höra om hur ungdomar surfar på nätet och letar efter information om självmord. Googlar du på ordet får du 1 070 000 träffar, och svensk självmordsguide ger dig tips på metoder och beskriver i detalj hur du kan göra döden till ett konstverk. Skrämmande information, samtidigt som självmordsfrekvensen sjunker. Jag tror de flesta människor någon gång har tänkt tanken, men därifrån till handling är det långt för de flesta. Jag tycker vi tar på tok för mycket medicin, men de nya antidepressiva läkemedlen (SSRI-preparat) och kunskapen om depressionsssjukdomen har på något sätt vänd trenden och antalet självmord har börjat minska drastiskt. Vi skall ta självmordstankar på allvar, och jag tänker att vi skall våga diskuterar döden, speciellt i vårt samhälle, där vi inte längre har en tro på livet efter detta. Dagens sista inslag var David Eberhard som skrev boken ”I trygghetsnarkomanernas land” 2006 och just har kommit med en ny bok som heter ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” jag lyssnade på David första gången på Bokmässan 2006 och blev djupt imponerat över mannan som vågade sätta ord på det jag hade tänkt. David säger så här ” Vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror gör oss i praktiken bara allt räddare och snart helt livsoförmögna.” och ”Paniksyndromet på individnivå leder ofta till total handlingsförlamning, de svenska myndigheternas bristande handlingskraft vid tsunamikatastrofen är ett uttryck för det nationella paniksyndromet” han pratar om curlingföräldrar som inte förbereder sina barn för vuxenlivet och hur vi säger till dem att allt är möjligt och när det sedan visar sig att det inte är så, då går de till psykakuten” David är enormt provocerande och det är det jag gillar med honom, för han väcker tankar och känslor som vi inte vågar diskuterar för de stör vår trygghet.

Om någon har orkat läsa så här långt så kan jag berätta att jag senare på kvällen var på Världskulturmuseet med några kompisar för att träffa den indiska berätterskan Jeeva Raghunath, hon verkade mycket livlig och hade många järn i elden, barnböcker, animerad film och förstås muntliga berättelser. Jag ser fram emot att höra henne berätta på Ljungby festivalen. Det blev ett bra slut på dagen.

Till slut måste jag få berätta om ett mail jag fick idag. Efter vårt bröllop så skrev jag till alla mina kurskamrater från England, jag undrade om de kom ihåg min avslutningshistoria om Olle och jag. En av tjejerna svarade idag, att visst kom hon ihåg, för under hösten hade hon övervägt att ta ut skilsmässa, men efter hon hade hört min historia, bestämde hon sig för att ha ett ärligt snack med sin man, vilket hon gjorde och nu har de fått gnistan tillbaka och de är lyckligare än på länge. Nu är jag ännu mera övertygad om att den berättelsen skall med till Ljungby och vara en del av Berättelser vid elden i sommar. Jag är verkligen en vinnare i livets lotteri

Ute i höger marginal ser du nu en rubrik som heter ”Bröllop” här kan du se lite bilder från förre helgen.

En vecka har gått och vi är lika lyckliga och glada för det som hände förre helgen. Vi har fått många gratulationer i form av kramar och mail vilket vi är väldigt tacksamma för. Vi har ju provat detta för och när vi har fått frågan vad som är annorlunda denna gången, så kan vi bara säga att vi är mera avslappnade, vi vet att ett förhållande kräver engagemang och lyhördhet och att kärleken övervinner alla hinder.

Denna helgen är det Basket festival i Göteborg, vilket innebär 8000 ungdomar med ”hängeröv” i byxorna, alla bärande på en boll som de konstant studsar. Det betyder diskning på Hvitfelska i 8 timmar för mamman och sekretariat, sen kväll och tidigt morgon för pappan. Självklart betyder det också att se matcher, skrika och klappa så händerna gör ont och rösten hes. I morgon när allt är klart kommer vi att luta oss tillbaka och känna att det var värt allt. För hur det än går för Astrid och laget så är detta en av de roligaste helgerna på hela året.

På mitt finger finns en silver ring, tjock och tung så att den kan klara många år av slitage. På dess kant står det ”Pencez de noy” som betyder” Tänk på mig”. Den 16 maj blir nu inte bara dagen då Norge vann schlager EM utan även Olles och min bröllopsdag.

Kl 14 på Helsingborg rådhus sa vi JA till varandra, för andra gången. Första gången var 1991, livet hände och 1998 var skilsmässan ett faktum. Det ja vi sa till varandra i går var vackert som morgonsolen över Skälderviken, det fanns en tyngd av erfarenhet och kärlek bakom, det fanns en ödmjukhet för livet och kärleken.

Flickorna blev ovetande vittnen till vigseln. Vi har försökt hålla detta hemligt in i det sista. Det har funnits personer i släkten som har misstänkt att detta kunde ske, men när de har delat sina tankar med flickorna har de sagt ”nä tror du det, pappa säger alltid att det misstaget har han gjort en gång, det gör han inte om” De sa till oss under lunchen på en Japansk restaurang i Helsingborg att de misstänkte vad som kunde hända, men de vågade inte säga, det var så otänkbart i deras ögon. Men efter en vandring runt stadens gator, stod vi framför rådhuset, och på skylten till dörren stod det ”ingång vigsel” Då bras Linnea i tårar, glädje tårar…

Detta är vår kärleksförklaring en dikt av Rumi, som jag läste för Olle under vigslen

Jag blygs
att kalla denna kärlek mänsklig
och räds Gud
att kalla den gudomlig

Din ljuvliga andedräkt
likt en morgonbris
har kommit till trädgårdens stillhet

Du har blåst nytt liv i mig

Jag har blivit ditt solsken
och även din skugga

Min själ ropar extatiskt

Varje fiber i mig
älskar dig så

Din strålglans
har tänt en eld i mitt hjärta
och du har gjort himmel och jord
strålande för mig

Min kärleks pil
har nått sitt mål

Jag är i barmhärtighetens boning
och i mitt hjärta bor en bön

Från mitt livs första stund
är det ditt ansikte jag sökt
men idag såg jag det

Idag såg jag
charmen, skönheten

Den ofattbara nåden
i det ansikte
jag sökte

Idag fann jag dig
och de sim igår skrattade
och hånade mig
ångrar att de inte sökte
som jag

Jag förvillas av din skönhets
storslagenhet
och önskar att se dig
med hundratals ögon

Mitt hjärta har brunnit passionerat
och sökt i en evighet
efter denna förunderliga skönhet
som jag nu skådar

Sökande ditt ansikte

Ja jag är ju ansvarig för Berättarsslam i Sverige, och nu får jag jobba för saken. Jag ringer vinnarna och gratulerar och undrar om resa och övernattning. Berättarnät Sverige har sökt pengar från Kulturrådet och vi kan nu betala för resa till Ljungby och två nätter på hotell, för vinnarna. Jag pratar med människor som jag bara har hört talas om och som är stora inom berättarrörelsen. Det är spännande, lite läskigt och lärorikt.

Jag ser verkligen fram emot Ljungby festivalen, den är så nära nu 12 – 16 juni. Mycket kommer att hända innan dess, men jag kan höra suset från berättelserna som är på väg mot Ljungby för att mötas, slingrar sig in i varandra, bli till nya historier som sedan flyger iväg ut över Sverige och världen. I år har jag enbart anmäld mig till föreställningar, när jag tittade på de workshops som fanns, insåg jag att det mesta var inriktad på barn, och de jag vill gå ligger under berättrarslamet och på mötes tid. För under festivalen skall det vara ett extra insatt styrelsemöte, där vi officiellt skall välja in den sista ledamoten Ulf Ärnström. Men det gör inget, att det inte blir några kurser i år, jag skall ju träffa många trevliga människor, många som jag inte har sett länge, det är underbart med Ljungby, det blir alltid en berättar-familj-fest. Om det skulle bli tråkigt en stund så har jag med mig lite böcker, och är inte de intressanta, då är hela sagomuseet fylld av böcker som kan köpas på faktura… farligt, farligt och något som driver Olle till vansinne.

Apropå böcker, så blev jag rekommenderat att läsa Yvonne Savys bok Livskonsten, den har legat i bakhuvudet i ett år nu, men jag har inte riktigt kommit till skott. Nu fick jag en påminnelse av den underbara kvinnan som gjorde mig uppmärksam på bokens existens, och idag damp den ner i min brevlåda. Boken börjar så här.

”1 Utgång
Vid Österport steg jag av tåget och följde med den gråa, bruna och svartklädda folkmassan uppför trapporna till gatuplanet.

Jag gick ut på trottoare. Framför mig på gatan cyklade en björn i hög fart in mot stadens centrum. Jag vred huvudet österut. Vid hörnet stod två män i röd-svarta fotsida rockar. De bar på varsin virveltrumma och båda rökte feta cigarrer. ”

Jag tror minsann jag har hitta boken med stort B, vilket betyder sänggång NU för läsning…

Läser just nu en dansk bok som heter ”Udlev din passion på 4 uger” om detta skall lyckas skall jag nog läsa i boken varje dag under fyra veckor, vilket jag självklart inte har gjort, då jag någonstans inom mig är ganska nöjd med livet som det är i ögonblicket och är därför inte redo att göra några större förändringar.

Samtidigt är det så att jag längtar såååå mycket efter att få berättelserna in i min vardag. Efter England har jag inte riktigt fått in berättelserna in som en naturlig del av min vardag i så stor utsträckning som jag gärna vill. Visst får deltagarna jag möter en och annan historia med sig lite då och då, när det passar. Men jag längtar efter att ha det där stora arsenalen av historier som kommer naturligt när en fråga/fundering uppstår. Jag berättar för lite i dagsläget för att jag ska ha den där arsenalen.

Vad beror det på då? Jobbar jag för mycket? Är jag lat? Läser jag för lite? Är jag okoncentrerat? Vad är det? Enligt boken är jag inte specifik nog i mitt yrkes val. När jag läste det fick jag en aha upplevelse. Det är ju så klart så det är. Jag gör lite av varje, jag coacher, jag kör avslappning, jag pratar stresshantering och kommunikation, jag berättar, jag målar, jag…. är överallt. Det är så lätt att tappa sin vision, det kommer lite moln i mellan, det blir lite dimmigt ibland.

I have a dream att berättar historier, sagor, legender och myter. Beröra människor genom berättelser med ord och bild.

Är det möjligt att göra det och inget annat? Jag får läsa klart boken och drömma lite till!

Jag kan inte påstå att det var någon lätt match i år, det var annars det Visma utlovade när jag köpte mitt ekonomiprogram hos dem. Men när tjuven har tagit grundstommen fick jag nu börja om och det var inte lätt. Nu skrev jag en förklarande text under övriga upplysningar och skrev att jag gärna kommer in och förklarar och så hoppas jag att om det blir trubbel att min underbara väninna som numera jobbar inom Skatteverket vill gå i god för mig. Jag är en ärlig människa, annars hade jag inte uppgivit företaget, med den ringa inkomsten den ger mig.

Nu har jag också alla papper klara för polisrapporten efter stölden, det tog lite extra tid att få de sista pappren från polisen, men nu skall allt vara på plats, och så hoppas jag att försäkringsbolaget är snälla och hjälper mig snabbt, så jag inte behöver tänka på det mera. Jag vill gå vidare…

Nu vill jag koncentrera mig på allt underbart som ska hända framöver. Jag skall var barnvakt på min svåger och svägerskas barn nästa fredag så de kan gå ut och rå om varandra. Helgen därpå skall vi ha en egen familjehelg i Helsingborg, Linnea skall komma hem från Danmark, och så skall vi alla fyra bara mysa tillsammans. Olle och jag har planerat en överraskning, som Linnea nu är vid att gå ur sitt goda skinn för att avslöja, hon hatar när hon inte vet ALLT. Men denna gång är mamma bra på hemligheter, haha. Sedan kommer Basketfestivalen, det är ju årets höjdare. Jag vet inte vilken arbetsuppgift blir än, men jag hoppas jag får vara i disken på någon skola, för det är kanon, jag får prata lite med folk och när de kommer till disken så är de mätta och belåtna och redo för nya utmaningar.

Tror att jag skall gå till gymmet nu, efter matchen med deklarationen, den måste ur systemet. Dessutom får jag inte resultat av härligheten förrän i december så jag får inga härliga semester pengar, som vissa andra. Men kanske om allt vill sig väl lite extra julpengar.