Kom ska jag berätta

Någon filt på en klippa med kaffe och vattenmelon har det inte blivit under mina första semesterdagar, regnet vill inte sluta. Men det har blivit en stadsvandring, där jag fick lära mig allt om tegelstenar, nu kan jag se från vilket århundrade husen i Göteborg är byggda, genom att se på teglets bränning. Dessutom har jag lärt mig att Göteborg har varit Sveriges huvudstad under 2 veckor och att Tyska kyrkan är ett lapptäcke av olika århundrades tegel då det har brunnit ner flera gånger. (antagligen av någon dansk kung, för det blev nämnd mera än en gång att danskarna minsann har brunnit ner vårt kära Göteborg upp till flera gånger) Ja lapptäcken kan man även se inne på Stadsmuseet, där är en stor utställning av lapptäcken, inte av tegel utan av tyg… det kräver verkligen tålamod att sy alla dessa lappar ihop till en vacker filt.

Något annat som kräver tålamod är att måla ikoner. Himmel vilket jobb det måste vara. Var på Hönö på café Hönekakan och tittade på min väns ikoner. Du måste åka och titta, de är så vackra, kaffet smakar ljuvligt dessutom, för att inte prata om cheese kakan med havtorn som jag njöt till. När jag har skrivit klart här, så ska jag ringa min vän och köpa en av dessa fantastiska ikoner. Jag tog ett kort på den jag tyckte bäst om och visade Olle och han blev lika fascinerat som jag, så snart skall jag bli stolt ägare av en ikon som föreställer Jesus tillsammans med Maria Magdalena. Jesus har precis stigit upp ur graven och Maria Magdalena knäböjer framför honom, hon vill ta i honom, men Jesus ber henne att inte röra vid honom, då han svävar i landet mellan levande och död. Det att sväva mellan ljus och mörker, liv och död är ett tema i mitt liv, denna ska hänga på min vägg och påminna mig och balansen.

Balans och perspektiv på tillvaron kan man också få genom att ta en tur till Mölndals museum, där de just nu har en utställning om Barbie. Ja hon blir ju inte 40 år som jag skrev i mitt förre inlägg utan 50 år!! 1959 kom den första Barbie, 1972 fick jag min första, då var jag 7 år gammal, jag önskade mig brinnande en Barbie, men mina föräldrar tyckte att de större dockarna som på danska heter ”pussledukker” fick duga. En dag gick jag till min pappa och frågade om jag inte snälla kunde få en Barbie, han sa inte nej, utan ”vi kan väl prata med mamma om detta i kväll” nä så sa han inte, han sa ”vi kan snakke med din mor om det i aften” så sa han. Sedan gick jag till min mamma, hon var mitt i vaktskifte och skulle ge rapport till personalen som skulle börja kvällspasset på ålderdomshemmet, hon var lagom stressat över att jag kom och sa ”hvis jeg må få en Barbie for dig så siger far at jeg kan få penge af ham” ”ja, ja, hvis han siger det er ok så er det ok for mig også” och där stod jag framför affären en halv timme senare med 90 kr i handen, för det var det en Barbie kostade 1972. Jag var lycklig ända fram till middagen den kvällen, när mina föräldrar kom på att jag hade lurat dem…. Jag fick dock behålla dockan, och jag tror aldrig jag har älskat en docka så mycket som jag älskade henne. Hon hette inte Barbie i min värld, utan Rebecca efter en Hitchcock av samma namn. Rebecca var huvudpersonens första fru som hade dött under mystiska omständigheter. Det fanns vackra målade porträtt av henne överallt i huset och dessa porträtt var jag helt trollbundet av. Jag stickade och sydde själv kläder till Rebecca och på allt blev ett litet rött R broderat. Som du förstår, så blev Mölndals museum en nostalgitrip.

I morgon ska jag packa, för lördag morgon går färden till Prästö i Danmark. Jag skall under en vecka delta och även jobba lite på ett internationellt symposium i berättande som går under namnet Spinning tales, weaving hope. Jag skall vara moderator för en punkt jag har valt att kalla ”Spinning talks” det är en förkortat version av Open Space. Det ska bli spännande att möte gamla vänner och nya människor i förening med berättande.

”Du har ju redan haft en vecka” tänker du kanske, men jag tycker jag är värd lite mer, så nu festar jag till med fyra veckor i rad.

Regnet silar ner, de har lovat storm och Olle som har jouren denna helg har fullt upp med att ändra planer för båtarna som ska bunkras i natt, det blir så dyrt med lotsar och förseningar. Jag njuter livet trots detta, för jag har ju semester och jag kan var otrolig nöjd med mina sista veckor på jobbet, där jag har organiserat de sista detaljerna med deltagarna, så att alla ska känna sig sedda inför sommaren och veta att vi finns där igen i augusti. Dessutom har jag städat vilket jag ju har givit uttryck för att jag såg fram emot. Och det var en bra vecka, fönstren blev kanske inte så fina på utsidan som jag hade tänkt. Marken var ojämn och stegen vinglade en del under mig. Dessutom var stegen för kort, eller också var det jag som var för kort och till råka på allt gick skrapan till slut sönder. Skam den som ger sig, en billig skrapa på ICA fick duga och ett skaft från en sopkvast blev monterat på, sedan skrapade jag klart och tänkte för mig själv ”vilken kreativ människa jag är som klara detta trots taskiga förutsättningar, resultatet så där, men ändå” man ska ju ge sig själv beröm har jag hört… Inomhus blev dörrar, listor och väggar avtorkade, filtar, dukar och sofföverdrag tvättat. Det finns damm på de mest otänkbara ställen när man tittar efter. Olle undrade om jag var tvungen att vara så noga, och jag kunde bara svara, att ”ja” när jag först sätter igång så är jag ostoppbar. En sak som retar mig lite i min noggrannhet är att jag inte fick bort elementskydden, jag kunde se årvis av damm där bakom, men jag kom inte åt det.

Idag har jag också städat fast hemma och inte alls så noga som på jobbet. Nu sitter jag vid köksbordet och dricker kaffe, tänker på vad jag skall göra under min första vecka på semestern. Jag ska besöka Mölndal, ska lämna tillbaka en bok som jag har lånat av en kompis som hon lånat på Mölndals bibliotek. Tänkte passa på att gå på museet i Mölndal den dagen för de har en utställning om Barbie som i år fyller 40 år (tänk att hon har blivit så gammal). En tur på Göteborgs konstmuseum kanske, Hönö hoppas jag också det ska bli, där har en vän en utställning med ikoner. Ja med andra ord, upptäcka min närmiljö. Jag har dessutom en vecka kvar på mitt träningskort som jag tänker utnyttja, efter sommaren blir det nog årskort. Tänk att jag skulle bli en inbiten ”gymmare”, det är nästan osannolikt, men efter en tre månaders provperiod känns det bra, det känns som något jag kan hålla på med. Inga tider att passa, i min egen takt och jag har fått en överarmsmuskel och grevinna draperiet har blivit något mindre. Om jag kan åstadkomma det på tre månader hur ser jag då inte ut om ett år???

Om det skulle bli en dag med solsken så blir det nog trots alla planer en klippa ute i Vallda, en filt, en bra bok, en kanna kaffe och lite vattenmelon slår allt. G jag lovar att boken ska komma tillbaka till hylla Hcf om så solen skiner varje dag!

Min väninna från Fränsta har varit på besök, med sina två söner. Katten gömde sig direkt på grannes balkong och var bara inne korta stunder för att äta (helst när barnen var på utflykt under dagen) Den äldsta pojken har en speciell plats i mitt hjärta. En kväll 1999 ringer min väninna och säger hon är gravid, mycket oplanerat – jag sitter tyst i andra ändan av telefonen och väntar på hennes beslut, alla omständigheter var fel, så jag viste inte vad jag skulle förvänta mig för svar. ”Jag funderar på att behålla det – om jag gör det, finns du där då” och visst fanns jag där. (Min väninna bodde då i Göteborg) Vi planerade förlossning och jag såg fram emot att vara med om detta mirakel, utan att det var jag som skulle ligga där och skrika… men pojken ville annorlunda. Två månader innan utsatt tid, ringer min väninna och berättar att hon under natten fick åka in akut, det blev kejsarsnitt och pojken kunde inte andas själv, så han låg avdelningen för, för tidigt födda barn. Hon hade inte sett honom när hon ringde till mig på morgonen. När jag kom till sjukhuset pratade vi en lång stund om det som hade hänt, en läkare kom med bilder på honom som vi satt och tittade på, till slut hade min väninna samlat mod till sig och vi åkte upp till avdelningen. Där låg han 1400 g med sladdar över allt, jag ser hur hon bleknar, lägger en hand om hennes axel och på ett enda ögonblick så svimmar hon. Det var bara att ta med henne ner igen, lägga henne i sängen och prata om allt en gång till, lite varm te, en macka, lite mera prat och jag kör henne upp på avdelningen i hennes säng, inte mera dramatik här inte… i nästan tre månader fick de vara kvar på sjukhuset, jag kom flera gånger i veckan och fick se detta mirakel växa till sig och komma hem. I september fyller han 9 år!

Med två pojkar i huset, blev veckan livgivande, underbar, fantastisk och kanske lite utmattande, men jag är så glad varje gång de kommer och vi har roligt tillsammans. Vi har busat, spelat rummikub, lyssnat på musik på youtube, sett på film och haft allmänt mysigt.

Nu lutar jag mig tillbaka i soffan, det är så tyst nu, katten ligger i mitt knä och spinner, hon har gått runt i lägenheten några varv och kontrollerat att inga små pojkar finns kvar. Min väninna hann lära mig att virka i veckan (det ligger en liten virkning här bredvid mig), tänk att jag skulle bli 44 år innan jag fick lära mig det. Jag hade en opedagogisk handarbetslärare i grundskolan som inte kunde lära den vänsterhänta Tine att använda en virknål. Jag grät och gav upp, fick min klasskompis som var oerhörd duktig att göra de där förbannade grytlapparna åt mig, gick fram till läraren och visade fram dem, varpå hon titta uppgivande på mig och säger ”havde det ikke väret skönt hvis du hade häklet dem selv” (ja, hon var ju dansk) sedan dess har jag intalat mig själv att virkning inte var för mig. På Ölands semestern fick jag dock se en sak som fick mig att ändra mening. En japansk tjej havde en virkat påse som hon bar sin termos i, en sådan måste jag bara äga tänkte jag, och vips kom motivationen. Nu virkar jag som hade jag inte gjort annat. (ok, min väninna påbörjade arbetet, och har lärt mig enkel stolpe och något mer jag inte vet vad heter, men det går framåt)

Nu har jag en arbetsvecka kvar innan semestern, jag skall städa och putsa fönster. I torsdags fick jag ett ryck och tog hela köket och idag har jag övat mig på fönsterputs, genom att putsa fönstren hemma. Jag ser verkligen fram emot veckan. En kille som jag pratade med under förre veckan på Ayande, sa till mig ”hur fan orkar du vara så positiv hela tiden” Jag log mot honom och sa ”för att livet ger mig så mycket, ibland händer det lite tråkigheter, men det är ju en del av det som kallas livet och jag är tacksam för att jag får vara med om det” Han skakade på huvudet och sa ”vi ses efter semestern” och det gör vi, då är jag utvilad och kör ännu fortare:)

Förre veckans värme gjorde att det inte blev skrivit så mycket här. Det blev dock en del gjort på kontors tid, plocka med papper, samtal, mail och fixa material från biblioteket. Jag är mycket nöjd med veckan även om jag var en del ensam. Alla är på semester nu och det blir snabbt ensamt i byggnaden, vår samordnare var dock inne två en halv dag och det mycket trevligt.

Torsdag kväll blev vi bjudna till Ugglarp camping på middag. Det är min svåger och svägerska med barn som campar där. De viste inte vad de hade bokat, bara att de ville slippa åka så långt bort hemifrån. Vilket paradis, det var helt underbart, de hade fått en plats längst ut mot havet, man hörde vågorna, såg solnedgången och njöt en stund i värmen, bort ifrån stan. Det är så härligt med sommar och värme, grillat och ett gott glas vin.

Torsdag lunch hade denna lilla familj suttit och ätit lunch. Sonen var mätt och orkade ingen efterrätt. ”Men man kan ju bli sugen på glass, senare i eftermiddag” konstaterar föräldrarna. ”Nä jag är bara Tine och Olle sugen” säger denna fantastiska 5 åringen. Om inte det är beröm utöver det vanliga så vet inte jag vad det kallas…