Kom ska jag berätta

Samtal är viktig, den skapar gemenskap, förståelse och insikt. Idag hade jag ett samtal som gjorde mig speciellt glad.

I mitt inlägg från Bokmässan skrev jag om en urusel intervju med Ann Heberlein gjord av Eva Staxäng. Idag fick jag ett telefonsamtal från Eva Straxäng, gissa min förvåning och min glädje för är ju detta jag lever för – det goda samtalet – Hon hade sökt på Ann´s namn och ”bling” kom min blogg upp, jag som inte ens har gjort den sökbar. Men allt på nätet är ju offentligt så är det och slänger jag ut en kommentar att ”intervjun var urusel” är det klart Eva har rätt att undrar vad jag menar med det.

Eva jobbar för Svenska kyrkan och verkar vara en van intervjuare. En ödmjuk sådan, för hennes fråga till mig var; ”vad var det du inte tyckte om?” hon ville verkligen veta. Under vårt korta samtal kom jag fram till att det var mina förväntningar som inte blev tillgodosedda. Jag var där med jobbet och ville veta vad Ann tyckte om vården, medan Eva självklart intervjuade utifrån Svenska kyrkans perspektiv. Tittade på en intervju med Ann på bokmässans hemsida nu på kvällen, upptagelsen var från Hälsa & Livsstilsscenen, den intervjun hade ett helt annat perspektiv och andra saker blev sagda.

Tack Eva för att du ringde, att vi fick ett bra samtal om en mening som jag utan att ha reflekterat djupare över den, slängde ur mig. Idag fick jag en insikt om mig själv tack vara Eva; ”glöm inte bort din egen hörnsten reflektion Tine”

Mässan började på fredagen kl 9 tillsammans med mina kollegor. Vi satte kurs mot montern ”Se människan” där vi lyssnade till Sofia Åkerman, självskadebeteende är ett växande problem som väcker reaktioner och frågor. Varför skadar man sig själv frivilligt? Vi köpte hennes bok till jobbet. Sedan blev det Stadsmissionens monter där ämnet var ”Unga i psykoterapi” Jan Löwdin, leg psykoterapeut samtalade med Gudrun Olsson, prof. i klinisk psykologi, som har skrivit en av mina favorit böcker ”Berättelsen som utgångspunkt : psykoterapi i praktik och forskning”, tyvärr var hon inte lika bra live. Efter det i samma monter pratade en Hans Swärd om vikten för utsatta att arbeta. Det var det så tråkigt så vi gick, stackas man. Till slut på det planerade programmet lyssnade vi till en av mina favoriter, Ann Heberlein som samtalade med Eva Staxäng om sin bok, ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” där hon beskriver sin sjukdom. Det var en urdålig intervju, men jag tyckte att Ann gjorde det bästa av situationen. Vi strosade runt på mässan resten av dagen, lyssnade lite här och där, smakade på Lottas mat i Mat och trädgårds monter och njöt av atmosfären enda fram till kl 19:00 när mässan stängde. Måsta bara säga att Lottar, Lotta Bäckström som har cateringföretaget Himlagott och som har skrivit två kokböcker, ”Himlagott med bufféer” och Himlagott med choklad” Två böcker värda att äga, vilket jag självklart gör. (Jag är lite patisk här, för Lotta är en vän)

Lördag gick jag ensam till mässan, eller ja ensam var jag ju verkligen inte och det fanns flera härliga personer som jag kände. Jag fick oja mig lite över Björn Ranelids ord svada om varje människas unika DNA.. Om jag har lärt mig att tycker om karlen? Inte riktigt än, men jag är på god väg, han är ju ett litet barn som behöver bekräftas. Jonas Gardell är inget barn, utan en intelligent man som är helt fantastisk på att få ut sitt budskap om Jesus ut i en snygg förpackning. Elaine Bergqvist funderade över om det finns något som förenar varje generation? Och hur präglas av den tid vi växer upp i? Anna Kåver pratade om att känslor är vägvisare i våra liv. De ger oss mening, identitet och självkänsla och binder oss samman och Stefan Einhorn tyckte att visdom är ett högst konkret förhållningssätt till livet som leder till fördjupade möjligheter att leva ett rikt liv. Han gav en del råd om hur vi kan bli klokare och få ett mer meningsfullt liv, få se om deet fungerar. En klok kvinna är Isabel Allende som blev intervjuat av KG Hammar, det var ett vackert samtal, mellan två människor som visste vad sorg innebär. Jag tror inte det var ett öga torrt. Att klockan plötsligt blir stängning är helt ofattbart.

På söndagen gick jag med min underbara kompis C. hon hade beställd en guidat tur för amatörer som jag guidade med fast hand. Kartan var som alla dagar ifylld, med programpunkter och tider så det var lätt att gå till rätt ställe på rätt tid. I år fick jag lära mig ett litet knep av en van bokmässa besökare, visst fyll i kartan som vanligt, men gör en liten lapp bredvid med punkterna efter tid, då missar man inget (detta införs nästa år) Mikael Nyqvist blev vår första punkt, att ställa frågor som inte får ställas, att ta reda på sitt ursprung. Peter Le Marc har skrivit en bok med sina texter och lovade på plats att nästa konsert blir 2010. Mikael Andersson signerade min bok med ”Till Tine! Kram Mikael” ”Får jag skriva kram, Tine”, mitt hjärta bankade hårt i bröstet när jag svarade ”ja” för finns det en större man än Mikael Andersson? En bild av mig sittande på första raden vid scenen, finns på hans blogg. Tomas Tengby gjorde härlig köttfärssås utan en massa svensk sås. Han berättade att han aldrig storhandlar och att han är i folkets tjänst. Jag tycker hans röst är underbart sexig och så gör han mat…

Det är säkert något jag har glömt att berätta… då kommer det säkert i ett senare inlägg, jag är så full av upplevelser just nu, att det är svårt att sorterar.

Nu är det 360 dagar kvar till nästa gång och till dess skall jag läsa mina nyinköpte böcker, jag skall planerar min pilgrimsresa och jag skall berätta sagor, legender och myter för alla som vill höra.

Jag är så oerhörd tacksam att jag får vara en del av det som man kan kalla det berättande Sverige. ´

Tack Ni som rekommenderade mig och tack till er som röstade på mig. Att vara vice ordförande och berättarslam ansvarig för Berättarnätet Sverige, är fantastiskt. I helgen hade vi styrelsemöte i det vackra Småland, mitt mellan Värnamo och Ljungby. Styrelsen har bara träffats AFK (away from keyboard) en gång tidigare, då var det sommar och Ljungbyfestival och vi hade ett extra insatt styrelsemöte, då vi skulle välja in en person i styrelsen, mötet tog några minuter, sedan pratade vi lite med medlemmarna som hade kommit dit, och sedan iväg till alla aktiviteter som alltid är svåra att välja bland på en festival. I vanliga fall träffas vi en gång i månaden via Skype, lite bubbligt, lite avbrott i mellan åt, men ändå bra. Det är omöjligt att träffas så ofta vi skulle behöva live, när ordförande sitter i Norrland, kassören i Skåne, sekreteraren i Småland, fundraiser och slamansvariga i Göteborg. Nu hade vi 1 ½ dygn till vårt förfogande till att prata och var vi pratade, fem berättare i ett rum som fick spåna fritt, prata visioner och göra konkreta uppdrag. Jag är en del av berättar Sverige och jag är oerhörd tacksam.

Det är två dagar kvar till Bokmässan börjar. Tyvärr kan jag inte vara med på torsdagen, då jobbet måste skötas. Men fredag ska hela personalgruppen från Ayande gå tillsammans och granska bok marknaden, lyssna på föreläsare och spana in ungdomstrenderna. TVÅ dagar det är ju ingenting, fast det är långt när man som jag har bokmässan som en extra julafton om året och är sjuklig förtjust i presenter. Det ska gå, det ska gå… det ska gå. Jag har massor på jobbet som ska vara klart innan fredag och imorgon skall jag träffa en av mina bästa vänner och äta middag. Vi pratade om att träffas för en fika under Basketfestivalen i maj, sedan har tiden gått. Tänk att livet kan vara så.

Det finns en tid för allt och som tur är så har vi all den tid vi behöver. Om någon tycker att livet är jobbigt så finns det ändå en sak som är rättvist: Vi har alla fått 24 timmar om dygnet. Det är upp till var och en att förvalta dem.

Jag säger bara TVÅ DAGAR KVAR!

Helgen som just varit var jag i Skateholm, Skåne. Här bor en av mina symbolvännor, på en härlig skånsk gård, nära havet, nära himmelen. Vi har träff två gånger om året, de som kan komma, de kommer. Vi blir ofta en 8 – 10 stycken som målar, dansar, skriver och pratar, en fantastisk öppen och varm grupp människor som kan dela alla livets frågor med varandra. I Skåne pratade vi rädslor, glädje och flow, när befinner jag mig i flow? Det var givande pratstunder, vackra bilder och sköna dikter som kom fram denna helg.

En av mina symbolvänner har hamnat i konflikt på jobbet, vi pratade om hur lätt det uppstår konflikter på jobbet för att man inte har samma bild av det som ska hända. Att det så lätt blir värre för att man inte lyssnar på varandra när man sätter sig ner för att diskuterar hur detta nu kunde hända. Jag berättade om mina erfarenheter om NVC (nonviolent communication) att ha givande samtal, även mitt i en brinnande konflikt. Jag berättade om en upplevelse jag hade i sommar på den workshop jag deltog i hos Lewis Mehl-Madrona. Under veckan hamnade vi i en konflikt, det var en av kvinnorna i gruppen upplevde en övning vi gjorde som provocerande och respektlös. Det blev upprörda känslor och skvaller som inte gynnade den processen vi befann oss i. Då gjorde Lewis som indianerna alltid gör, en läkande cirkel.

”Everything the power of the world does is done in a circle. The sky isround and I have heard the earth is round as well. Stars are round. Birds make their nests in a circle, for their religion is the same as ours” Black Elk

En sten fick gå från person till person och enbart den som hade stenen fick prata. (Jag har själv gjort detta många gånger i grupper, men aldrig så här disciplinerat) Den första som hade stenen var kvinnan som upplevde sin kränkt. Hon berättade hur hon hade upplevt övningen och om hennes erfarenhet av denna övning i andra sammanhang. Hon gav stenen vidare till nästa person, denna talade utifrån sin upplevelse som var en helt annan. Detta gjorde kvinnan upprörd och hon ville ha stenen tillbaka för att kunna tala igen. Men stenen måste alltid medsols i cirkeln. Nu var hon riktigt uppförd, men hon svalde och lyssnade på de andra nio personerna. När det då kom till henne igen, var ilskan borta och hon kände sig mindre kränkt. Efter en andra omgång på samma tema, kände hon att vi andra hade förstått henne, även om hon fortfarande tyckte övningen var fel. Men det att lyssna på andra, att vänta en bra stund innan du kan prata, gjorde att en förståelse uppstod. Indianerna gör detta under alla diskussioner så att alla får komma till orda. Lewis sa skämtsamt ”det är en metod som tar tid, det var därför den vita mannen nästa utrotade oss, vi tog helt enkelt för mycket tid på oss att prata om hur vi skulle slå fienden” I vår tid är det just detta vi behöver, att ta oss tid, tid för att lyssna!

Idag är det 8 dagar kvar till Bokmässan, då skall jag lyssna!

I helgen var jag på Frölunda Kulturhus för att delta i Bildterapins dag. Otroligt inspirerande med föreläsare som Lena Nilebrant, Åke Högberg; Anders Bergström och Lena Lövgren, de senare pratade om parterapi med bilder och sagor. Jag kände direkt att jag ville gå till jobbet och använda inspirationen, men det var lördag. Vad gör Tine då, när hon är full av inspiration? Hon går hem och gör mat och förbereder middag till flera dagar och läser Jonas Gardell ”Jesus” i väntan på att maten i ugnen ska bli klar. .

Jonas kommer till Bokmässan i år! Nedräkningen har börjat, (16 dagar kvar) för mig är det som väntan på julafton, jag tror det är svårt för min omgivning att förstå hur viktigt det är för mig. Jag är med i gruppen Bok&Bibliotek på facebook, jag har deltagit i tävlingarna de har ordnat och har till min stora glädje vunnit en inträdesbiljett. Det kändes som en före julklapp… jag följer inlägg på deras hemsida och jag väntar på iver på den dagen när Bok&Biblioteks tidningen ska komma med morgontidningen. Då sätter jag mig och läser om alla aktiviteter, i alla monter. På den stora kartan i mitten skriver jag in de aktiviteter jag inte vill missa, gul för lördag och grön för söndag. Jag tillhör dessvärre inte skaren av fackfolk som kan vara med från torsdag, men jag kan komma in på fredagen efter14:00 och då kan jag reka. Jag går runt och kollar de olika montrer, var är de i förhållande till varandra, vissa ligger på samma plats varje år, men det kommer nya och vissa flyttar. Om det finns aktivteter som krockar använder jag fredagen på ta förflyttningstid, hinner jag kolla båda, eller måste jag välja. I år kommer min väninna M från Danmark för att vara med. Jag frågade henne själv om hon ville komma, men jag tror inte hon har förstått allvaret i min planering, för vad säger hon ”hinner vi shoppa?, jag vill ha gärna titta lite i butiker” SHOPPA! Jag älskar att shoppa, men när det är bokmässa finns inte ordet shoppa i min vokabulär om det inte handlar om böcker. Söndag kväll ligger jag i min säng, trött, glad, snurrig och nöjd med svullna fötter och längtar till nästa år. Jonas ska prata i montern ”Se Människan” på lördag förmiddag, jag har börjat läsa boken och tänker ta med mig den och få den signerat. Jag tror ju inte det finns tid att diskuterar med Jonas, men det känns bra att den läst innan.

Tänk om jag kunde bjuda in lite folk i mitt kök till ett samtal om livet, då skulle jag bjuda Jonas (han får gärna ta med Mark) Desmond Tutu, Kay Pollak, Lena Einhorn och Ann Heberlein. Tror det kunde bli en spännande middag, nu har jag ju massor av mat…

Tiden flyger och jag hänger inte med. Jag har fått återgå till gamla regler ”Ta det lugnt i vardagen” och ”max två kvällsaktivteter i veckan”

Nu har jag jobbat några veckor, det har varit en fröjd varje dag att gå till jobbet. Det är stimulerande att se hur andra växer genom rätt ställda frågor och en och annan liten historia. Mitt problem är att jag vill så mycket på en gång. I våras såg det ut som om vi skulle vara tre coacher som skulle jobba med 15 personer var. Jag anmälde mig till Kulturarvspolitik på Högskolan på Gotland, jag kan inte tänka mig ett bättre ställa att studerar etnologi. Ämnet Etnologi är en gamma dröm jag har och nu skulle det vara. Men även om kursen är helt på distans, och jag har vanan inne med utbildningar upplagt på det sättet, kändes det övermäktigt. Så i helgen efter jag har laddat ner all litteratur, betalt kåravgiften och sagt hej till mina kurs kamrater, beslöt jag mig för att hoppa av. När jag tryckte på ”sänd” knappen och mailet for iväg, kändes det som en lättnad.

Min träning gör jag i direkt anslutning till jobbet så jag kommer hem i tid och får lite kväll med familjen. Astrid har fått sen träning denna säsong, så vi får planerar ordenligt, men mat som räcker till dagen efter. Innan åt vi middag tillsammans varje dag kl 20, det var mysigt, nu äter alla när det passar, det känns mindre mysigt.

Mina kvälls aktivteter ska vara lust fyllda och ge energi, därför väljer jag att träffa vänner som gör just precis det med mina kvällar, gör dem lustfyllda.

Detta skall inte ses som någon klagan, jag resonerar bara lite över hur fort jag kan bli uppsugit av kurser, måsten, känslan av att inte räcka till. Som tur är, blir jag mer och mer medveten om det för varje år som går. Därför tog jag en riktig energi tur med min plast svägerska till London. Ni som har följd bloggen länge vet att hon var på väg till England när jag var där i höstas, men att hon förlorade sin biljett då Stirling gick i konkurs. Nu flög vi tillsammans till Gatwick, tog taxi till Forest Row, checkade in på The Checkers In, åt en helt ok omelett med en pint härlig öl. Gick över vägen till The Swahn och fick oss några pints till och pratade tills vi var alldeles trötta och somnade i vår himmelsäng utan gardin och bara ett täcke. U sa att innan man har rest eller arvet något tillsammans så känner man inte varandra. Jag tycker man kan lägga till ”att sova under samma täcke” det gick hur bra som helst, ingen behövde frysa. Lördagen bestod av London och shopping, vi gick och gick och gick. Det första vi gjorde var Camden market, jag har haft svårt att leva utan min snygga läderväska som jag köpte där i höstas (jag hoppas verkligen att tjuven njuter av den, annars….) nu fick jag en ny, den är snygg och luktar läder som en riktig väska ska göra. Vi drack riktig engelsk afternoon tea med en av mina kurs kamrater från The School of Storytelling, hur mysigt som helst. Sedan följde hon oss till tåget och vi anlända trötta och hungriga till Forest Row. Kommer du dit, ta in på The Swahn och beställ något från menyn, allt lika gott och vällagat.

Söndag blev det sightseeing i Forest Row, skolan, vägen till och från skolan, huset jag bodde i (tyvärr var ingen hemma) och möte med ännu en kurs kamrat. Vi åt lunch tillsammans och pratade, pratade, pratade. Jag är imponerat över att U följde med på allt, jag travade på och pekade och berättade. Hon sa hon tyckte det var trevligt så jag tror på det….

Att vara i England var som att komma hem, som om jag aldrig riktig hade varit borta. det känns härligt att ha ett ställe som Forest Row att komma ”hem” till och jag obehindrat hittar i London och hela tiden vet var jag är. Jag som inte är känd för att ha något lokalsinne. Skrev hela helgen på en artikel till Mundvikan, en berättartidning i Kronoberg, jag har filat på den hela sommaren, nu är den på print. Den handlar om England, Forest Row, The School of Storytelling. Jag hoppas den går hem hos redaktionen.

Livet ger ständigt perpektiv!