Kom ska jag berätta

Jag sov gott och kom till mötet med stor tillförlit. Cheferna lyssnade och begrundade och uppmuntrade mig i den grad att jag blev röd om kinderna. Men jag är mottaglig för fjäsk och gick därifrån nöjd och glad. Jag kommer få utmaningar i jobbet och de uppmuntrade mitt berättande i samtalen, vilket kändes skönt. Grupper blir det framöver i form av ”Tema Fredagar” det kanon.

Nu är det två dagar till familjen kommer hem! Fixade ett Brobizz till Öresundsbron, det löner sig när jag nu åker så mycket som jag gör. Jag var i Vejle hos Linnea för två helgar sedan, sedan nere med familjen till Kastrup och nu hämta dem igen. Det har redan lönas sig att skaffa mojängen som skall sitta precis bakom backspegeln och som blinkar till när jag närmar mig och helt automatiskt öppnar grinden och drar pengar från visakortet…

Igår var jag på Socialarbetarens dag som SKTF anordnade på Bergakungen. Det var mycket tänkvärd information om hur det jobbas på olika sätt med barn och ungdom runt om i landet. En teatergrupp från Helsingborg spelade en kort pjäs om alkohol i relation föräldrar/barn, det var stärkt. samtidigt i samma byggnad hade Michael Jackons film premiär, ett barn som hade behövd blivit sett på ett helt annat sätt än vad han blev. Här i Sverige har filmen sågads, i Danmark älskar kritikerna filmen, så nu MÅSTE jag se den.

Just nu går min familj runt i metropolen New York. Varför är de där och inte jag? USA har aldrig lockat, och först var det meningen att det bara var flickorna som skulle åka, men då inte Linnea har fyll 20 är, så kom de inte in i landet. Olle lovade i ett svagt ögonblick att han kunde åka med, men räknade kanske inte med att de menade allvar. Men i lördags körde jag dem till planet.

Vad skall Tine med en vecka alldeles för sig själv. Ja nu bloggar hon lite, sedan skall hon träffa vänner, träna, gosa med katten, jobba och bara njuta av livet. Sedan skall jag självklart längta till jag skall hämta dem igen….

I morgon skall jag på utvecklingssamtal på jobbet. Känner mig lite nervös inför detta av någon anledning. Jag hade inget samtal förre året, då jag befann mig i England och jag känner att samtalet från 2007 är förlegat. Eller är det, det? Jag har ju förverkligat delar av drömmen om att utveckla mitt berättande, först genom att läsa i Ljungby via Gotlands högskola och sedan åka till England. Jag är utbildat… men har inte tillfälle att använda mig av mina kunskaper i jobbet i den utsträckningen jag gärna vill. Längtar efter att ha grupper och de processer som händer där, jag vet jag är kanon bra på det och att många har uppskattat det jag gjort där. Grupprocesser är fantastiska, det är det jag brinner för och när jag kombinerar det med berättande blir det kraftfullt. Jag skall sova på saken, sova brukar ge mig nya idéer…

efter att bli sedda, att vara någon. Så har det varit igenom alla tider.

Jag har i veckorna efter bokmässan tänkt mycket på muntligt och skriftligt berättande. Jag har tänkt mycket på varför en kvinna i min ålder tycker om att blogga och på vad orden gör med oss människor. Jag har slängd ut mig frågan till människor i min närhet och lyssnat på deras funderingar. Har börjat på ett tiotal inlägg och tänkt en gång till. Känner inte att det på något vis är färdig tänkt, men…

I helgen var jag på besök hos Linnea. Vi pratade om skola, om det svenska systemet, där allt går ut på hur man gör på den skriftliga tentan. Sedan tänkte jag på kommentaren till mitt senaste inlägg där Gunilla skriver ”någon debattör sa där att vi lever mer och mer i en tid av text och mindre i en muntlig kultur …”

Ett språk som inte används blir ett fattigt språk och begränsar individens möjligheter att nå sina mål. I skolan blir eleverna uppmuntrade i deras skriftliga arbete, men inte lika mycket i deras muntliga dito. I Danmark har vi en skriftlig och en muntlig tenta i alla ämnen. Detta ger alla personligheter möjlighet att visa sin kunskap. När språket försämras tar vi till kortare meningar i sms och chatt. Vi använder smilisar för att inte bli missförstådda och vi använder utropstecknet så att språkvetare tror vi numera överanvänder det så mycket att det snart tappar sin betydelse.

Min tanke är att det är utveckling av språket, jag menar det var ju så sent som på medeltiden att vi alla i norden pratade danska. Ja, ja tänker du, det säger hon bara för att hon är dansk. Men nej, även Fredrik Lindström säger detta i tidningen Språk nummer 3 2009. ”I begynnelsen var allt danska. Sedan ändrade svenskarna några strategiska bokstäver för att markera självständighet gentemot grannen” vi har alltid förändrar och anpassat språket. Tidens ändringar är förkortningar, smilisar och utropstecken..

Att vi skriver mera än vi berättar är något vi måste hjälpa varandra med. Berättande är som att ta ett bad i ord, ett bad som ökar mitt ordförråd och gör det enklare för mig att göra mig förstådd i min vardag. En sak som är otroligt underskattat är tillgången att prata med sig själv. När jag pratar med mig själv, vilket jag gör nästan varje dag, så hjälper jag mig själv att komma på nya idéer, att sorterar information och jag ökar mitt ordförråd.

Så varför jag tycker om att blogga… jag vet faktiskt inte än, får tänka lite till!!!