Kom ska jag berätta

Kan jag vara mera i nuet än just nu? Sitter vid datorn och reflekterar över veckans tema med en spinnande katt i knät. Det finns ett lugn inom mig, de första julklapparna är köpte, då jag nästa helg skall åka till Danmark till en familjetradition jag inte vill missa (jag missade den förre året, då jag befann mig i England) Fredag eftermiddag tar jag färjan till Fredrikshavn, där står min pappa och tar emot mig. Sedan blir det god middag som Inger gjord och efter TV-avisen och lite kaffe med pappas hemgjorda småkakor, blir det sängen. Lördag förmiddag åker alla i familjen som är hemma och vill med till Hjortholm, en gård som ligger ute på landet mitt på Vensyssel, det är ett par som öppnar sitt hem kring jul och påsk, de serverar ljuvlig mat i underbar miljö, utsikt över en härlig äng, konst på väggarna och julpynt säljs för alla smakar. Jag har alltid en liten grej med hem där ifrån. Efter middagen åker Inger, pappa och jag runt på kyrkogårdarna där vi har familj ”boende” och lägger på en krans. Vi pratar lite om den som ligger där, en rolig historia, eller en familjehemlighet. På kvällen äter vi soppa innan TV-avisen. Söndag efter 11 gudstjänsten åker jag tillbaka till Sverige, glad och sorgsen på samma gång, för varje gång jag har varit i Danmark, önskar jag att det är där jag bor. Men nu skall jag leva i nuet, mer än någonsin, så nästa söndag när jag sitter på färjan tillbaka till Göteborg skall jag luta mig tillbaka och tänka på allt mysigt jag har varit med om, och när jag kommer till Stena terminalen och Olle står där och väntar på mig, så skall jag njuta av hans härliga varma famn.

Så vad är veckans tema? ”Att vara något för någon som behöver hjälp”
Det sägs att man inte kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt, och visst, så är det nog. Men jag har upplevt denna vecka vid ett flertal gånger att jag kan vara en inspiration för personer som inte vill ha hjälp. En ville inte ha regler, en ville inte leva och en vågade inte gå på spårvagnen. Vad gjorde jag? Jag förstod hur jobbigt det är med regler, jag vet vad det innebär att inte vilja leva och jag hämtade killen där han stod i regnet vid Botaniska trädgården, i min lilla röda bil och sa, nästa vecka så åker vi tillsammans med spårvagnen. Så på måndag kommer killen som inte vill följa regler, han vill veta vad som gäller… tjejen skickade sms och tyckte jag var underbar och killen med spårvagnen och jag skall på långpromenad på tisdag så han vet vilken väg han skall gå, till han en dag vågar gå på den där 7an till Musikvägen. Ibland vill vi bara klara allt själv, det känns som ett nederlag att fråga om hjälp. Men när vi möter en annan person som förstår vad vi går igenom så vågar vi plötsligt säga ”hjälp” Jag har mött människor i mitt liv som har förstådd mig och som jag har vågat fråga om hjälp, människor som kommit från helt oväntat håll. Det är magiskt när det händer. Så våga vara något för någon!

Fick ett mail idag med följande text:
Det finns tre bra ord att ha med sig under en arbetsperiod och det är reflektion, återhämtning och avbrott.

1. Reflektion
En återblick på vad som hänt den senaste tiden ger ofta en bättre känsla i magen, en större kontroll över vart du är på väg någonstans.
Christer Olsson säger det så bra: ”En icke reflekterad erfarenhet är ingen erfarenhet”.

2. Återhämtning
Du kan jobba både mycket och med många saker samtidigt bara du får återhämtning emellan. Planera därför alltid in regelbunden återhämtning utöver nattsömnen, det ger ny energi och håller dig i bättre balans.

3. Avbrott
Att bara bryta iväg från det du normalt gör och bara åka ut i skogen och grilla eller göra något som ligger utanför arbetet och med vänner du gillar kommer ge dig det avbrott du så väl behöver då och då.

Är det tid för dig att stanna upp just nu och få ett avbrott från det du gör? Återhämtning? Reflektion?

Det är ditt eget ansvar.

Veckan har varit hektiskt och det är dags för temat ”Leva i nuet” hur ofta glömmer vi inte bort detta? Det är så mycket vi vill hinna göra… ja jag har redan hamnat i en fälla, att skriva vi istället för jag. För det är ju mitt ”problem” jag beskriver, andra hanterar säkert detta att leva i nuet alldeles utmärkt.

Min almanacka är full klottrat med namn på personer jag skall träffa och skicka mail till. Jag har bockat av på de flesta, en del är ombokat med en liten anteckning om varför inte första mötet blev av. Jag har skrivit upp vem jag skall ringa och om de svarat. Allt för att inte glömma. Mitt minne från några möten är tankar som ”när vi är klara här får jag inte glömma att…” ”i morgon då skall jag… det får jag inte glömma” Men under de flesta möten har jag lyssnat och tagit till mig det som har blivit sagt. Varje mening skapar många, många tankar, denna vecka har jag försökt att använda tiden mellan meningarna att tänka, istället för att febrilt försöka tänka ut något intelligent medan personen har pratat. Jag blir bättre och bättre på pauser. I fredags var jag på ett sent möte, eller ja sent för att vara en fredag. Det började kl tre och skulle inte bli någon långkörare – nästan två timmar tog det… då måste jag medge att jag inte var så mycket i nuet, utan tänkte mycket mera på att jag skulle ordna present till min svåger och att jag var sugen på att sjunka ner i soffan med ett glas rödvin och Dobbido på TV:n

I veckan som kommer ska jag titta flera människor i ögonen under längre tid och pausa mina tankar när de pratar. Det är nu jag ska öva mig så det blir en vana som inte kan brytas. För när jag berättade för min svägerska under lördagens kalas att jag hade sökt till morgondagens ledare, lutade hon sig över bordet och sa ”min väninna gick den, mycket bra utbildning, och nu är hon en utarbetat mellanchef…” jag vill bli en lyssnande, reflekterande mellanchef som lever i nuet – det är bäst att jag börja öva direkt!

Fick veta att kommunen har satt ett sist ansökningsdatum – 27/10 ja, ja, så kan det gå. Ringde till personalansvariga och frågade om det var möjligt att skicka in. ”Visst kan du göra det, men jag kan inget lova – jag har en arbetssituation” Helt ok, tänkte jag, och visade min ansökan för en kollega som uppmuntrande sa ”Go for it” vilket jag gjorde kl 17:54 idag. Nu är ansökan inne, jag kan inte göra mera än att vänta. Är det för sent för hösten 2010, kanske jag kan vara akuell för 2011… Den framtid, den framtid

Fredags tema blev efterfrågat på jobbet och många förslag kom in, rädsla, data spel, relationer, kommunikation och konflikter. I morgon skall vi planera och den 20/11 startar det.

Här på bloggen kanske det kan bli söndags tema istället? Mitt söndags tema är ”Hur presenterar sig själv?” sitter just nu och skriver på en ansökan till kommunens program ”Morgondagens ledare” Då jag var på utvecklingssamtal villa jag ju ha en utmaning, vilket jag fick. Min chef tycker jag har ledaregenskaper och vill att jag söker Göteborgs kommun interna chefsprogram. Det hela hänger på att jag skriver en bra ansökan och att de som rekryterar blir imponerade. Så hur skriver jag en bra ansökan, där jag presenterar mig på ett sätt som gör mig attraktiv som chefsmaterial? De vill ha svar på följande frågor:
Är du bra på att fånga och hålla kvar andras uppmärksamhet?
Bidrar du med engagemang och lust när du samarbetar med andra?
Kan du ställa dig upp inför andra och föra fram dina åsikter på ett naturligt sätt?
Vet du vad du vill med ditt arbete och strävar efter att uppnå det?
Tar du itu med konflikter hellre än att gå därifrån?
Vet du vad du är bra på och mindre bra på?
Är du öppen för förändringar när det gäller organisation, arbetsinnehåll och arbetsmetoder?
Ställer du krav på tydliga mål, som du kan utvärdera ditt arbete mot?
Är du nyfiken på vad man gör i andra verksamheter?

Jag kan svara ja på alla frågor, nu skall jag sätta ihop en text som beskriver mig som en person som klarar detta. Det är otroligt spännande att få chansen att söka, nu är frågan; finns det någon annan än min snälla chef som tycker att jag har potential? Det viktiga är nog att vara mig själv?! Det är ingen ide att försöka räkna ut hur jag skall vara för att de skall tycke jag är bra. Då blir det som för mannen som försökte räkna ut vägen till paradiset. Han spenderade timmar med detta, medan hans fru mjölkade getterna och lagade ost. En dag kom getterna hem från ängen med över fyllda yvar, aldrig hade de varit så fyllda. Kvinnan mjölkade och mjölkade och kärnade både smör och ost. Då de dag efter dag kom hem med mer och mer mjölk, blev hon nyfiken på vart de fick tag i det fina gräset som gjorde att de fick så mycket mjölk. Hon följde efter dem in i en grotta, långt inne i grottan försvann de in ett smalt håll. Kvinnan följde dem hela vägen och då hon kom igenom hålet befann hon sig i paradiset. Detta var så underbart och hon frågade om det var möjligt för henne att hämta sin man? Detta var inte möjligt, men hon kunde skicka ett meddelande med getterna. Så hon skrev ett brev till sin man ”följ getterna ut på bete i morgon bitti, jag väntar på dig i paradiset” on rullade ihop det och hängde det runt halsen på geten. Mannen satt hemma och väntade på sin kvinna som inte kom, han såg getternas fyllda yvar och mjölkade dem. Han såg inte brevet utan gick efter mjölkningen tillbaka till sitt arbetsrum för att räkna ut vägen till paradiset. Dag efter dag hände detta och vem han än frågade så hade ingen sett hans fru. Till slut fick han nog, han hade inte tid med getterna, de tog värdefull tid från hans uträknande. Mannan tog getterna till slaktaren, som skar halsen på den första geten, sedan på den andra, när han gjorde det ramlade ett papper ner på golvet, slaktaren blev brydd, tog upp det läste det och fick panik, han tittade sig runt och bestämde sig för att undanröja beviset, han åt upp pappret.

Så nu skall jag ge min ansökan min fulla uppmärksamhet och inte försöka räkna ut hur jag kan göra det på bästa sätt, utan följa min intuition för den sviker mig sällan.