Kom ska jag berätta

Fredag eftermiddag satt jag vid datorn och skrev ut årsberättelse, budget och visionsdokument – 20 ex av varje – förberedelse till årsmötet för Berättarnät Sverige som i år skulle avhållas i Härnösand. I början på kvällen kom ett skumt automatiserad samtal från SJ som berättade för mig att mitt tog lördag förmiddag med destination Stockholm för vidare färd mot Härnösand var inställd. ”Har du uppfattat meddelandet – tryck 1” Uppfattat! Ringde mina styrelse kollegor, de var redan på plats, de hade åkt på torsdagen eller fredag morgon. Försökte ringa SJ men gav upp ”du är nr 132 i kön”, gick in på nätet, det fanns ett tåg lördag kl 16.30 ankomst Härnösand vid midnatt. Tåget på söndagen som skulle ta mig tillbaka till Göteborg var också inställd. Jag gav upp!

Vad gör jag med 20 ex av årsberättelsen? Kom-ihåg lappar kanske, toapapper? återvinningen? Nå väl, det blev ju årsmöte utan mig och jag fick Berättar Sveriges förtroende ytterliga ett år. Nu var det inte bara årsmöte, utan jag var också en av aktörerna under festivalen. Det var min uppgift att hålla i ett två timmars Open Space om nätverkande. Som tur är, sitter jag i en mycket kompetent styrelse och efter en timmes överlämnade till U via telefon, där han ställde frågor som en debutant skall fråga, kändes det som om allt var i trygga händer. Jag har verkligen sett fram emot att komma till Härnösand och att få hålla i detta forum. jag är förberedd till tänderna, med planscher, pennor och klocka, precis som det står i föreskrifterna.

Nu var det U som fick hålla i det och det gjorde han kanon bra, han var själv mycket nöjd och höjde Open Space metoden till skyarna ”Det är så här BNS skall jobba” sa han med stolthet i rösten. Nästa tillfälle BNS får för detta forum är på Ljungby festivalen i juni då det kommer heta ”Öppet forum” då kan ingen snö stoppa mig!

Helgen har i stället för tågresa och pratglade människor, legender, myter och ljug, bjudet på blogg skrivning, klappa katten, god mat, konstig film och rally i natten (Astrid glömde sin väska på nattbussen, vilket resulterade i biljakt på öde gator i Sisjön. Väskan blev återfunnen) livet här hemma är också ett äventyr, det finns alltid saker att berätta!

Fick ett mail idag med följande text:
Det finns tre bra ord att ha med sig under en arbetsperiod och det är reflektion, återhämtning och avbrott.

1. Reflektion
En återblick på vad som hänt den senaste tiden ger ofta en bättre känsla i magen, en större kontroll över vart du är på väg någonstans.
Christer Olsson säger det så bra: ”En icke reflekterad erfarenhet är ingen erfarenhet”.

2. Återhämtning
Du kan jobba både mycket och med många saker samtidigt bara du får återhämtning emellan. Planera därför alltid in regelbunden återhämtning utöver nattsömnen, det ger ny energi och håller dig i bättre balans.

3. Avbrott
Att bara bryta iväg från det du normalt gör och bara åka ut i skogen och grilla eller göra något som ligger utanför arbetet och med vänner du gillar kommer ge dig det avbrott du så väl behöver då och då.

Är det tid för dig att stanna upp just nu och få ett avbrott från det du gör? Återhämtning? Reflektion?

Det är ditt eget ansvar.

Min väninna från Fränsta har varit på besök, med sina två söner. Katten gömde sig direkt på grannes balkong och var bara inne korta stunder för att äta (helst när barnen var på utflykt under dagen) Den äldsta pojken har en speciell plats i mitt hjärta. En kväll 1999 ringer min väninna och säger hon är gravid, mycket oplanerat – jag sitter tyst i andra ändan av telefonen och väntar på hennes beslut, alla omständigheter var fel, så jag viste inte vad jag skulle förvänta mig för svar. ”Jag funderar på att behålla det – om jag gör det, finns du där då” och visst fanns jag där. (Min väninna bodde då i Göteborg) Vi planerade förlossning och jag såg fram emot att vara med om detta mirakel, utan att det var jag som skulle ligga där och skrika… men pojken ville annorlunda. Två månader innan utsatt tid, ringer min väninna och berättar att hon under natten fick åka in akut, det blev kejsarsnitt och pojken kunde inte andas själv, så han låg avdelningen för, för tidigt födda barn. Hon hade inte sett honom när hon ringde till mig på morgonen. När jag kom till sjukhuset pratade vi en lång stund om det som hade hänt, en läkare kom med bilder på honom som vi satt och tittade på, till slut hade min väninna samlat mod till sig och vi åkte upp till avdelningen. Där låg han 1400 g med sladdar över allt, jag ser hur hon bleknar, lägger en hand om hennes axel och på ett enda ögonblick så svimmar hon. Det var bara att ta med henne ner igen, lägga henne i sängen och prata om allt en gång till, lite varm te, en macka, lite mera prat och jag kör henne upp på avdelningen i hennes säng, inte mera dramatik här inte… i nästan tre månader fick de vara kvar på sjukhuset, jag kom flera gånger i veckan och fick se detta mirakel växa till sig och komma hem. I september fyller han 9 år!

Med två pojkar i huset, blev veckan livgivande, underbar, fantastisk och kanske lite utmattande, men jag är så glad varje gång de kommer och vi har roligt tillsammans. Vi har busat, spelat rummikub, lyssnat på musik på youtube, sett på film och haft allmänt mysigt.

Nu lutar jag mig tillbaka i soffan, det är så tyst nu, katten ligger i mitt knä och spinner, hon har gått runt i lägenheten några varv och kontrollerat att inga små pojkar finns kvar. Min väninna hann lära mig att virka i veckan (det ligger en liten virkning här bredvid mig), tänk att jag skulle bli 44 år innan jag fick lära mig det. Jag hade en opedagogisk handarbetslärare i grundskolan som inte kunde lära den vänsterhänta Tine att använda en virknål. Jag grät och gav upp, fick min klasskompis som var oerhörd duktig att göra de där förbannade grytlapparna åt mig, gick fram till läraren och visade fram dem, varpå hon titta uppgivande på mig och säger ”havde det ikke väret skönt hvis du hade häklet dem selv” (ja, hon var ju dansk) sedan dess har jag intalat mig själv att virkning inte var för mig. På Ölands semestern fick jag dock se en sak som fick mig att ändra mening. En japansk tjej havde en virkat påse som hon bar sin termos i, en sådan måste jag bara äga tänkte jag, och vips kom motivationen. Nu virkar jag som hade jag inte gjort annat. (ok, min väninna påbörjade arbetet, och har lärt mig enkel stolpe och något mer jag inte vet vad heter, men det går framåt)

Nu har jag en arbetsvecka kvar innan semestern, jag skall städa och putsa fönster. I torsdags fick jag ett ryck och tog hela köket och idag har jag övat mig på fönsterputs, genom att putsa fönstren hemma. Jag ser verkligen fram emot veckan. En kille som jag pratade med under förre veckan på Ayande, sa till mig ”hur fan orkar du vara så positiv hela tiden” Jag log mot honom och sa ”för att livet ger mig så mycket, ibland händer det lite tråkigheter, men det är ju en del av det som kallas livet och jag är tacksam för att jag får vara med om det” Han skakade på huvudet och sa ”vi ses efter semestern” och det gör vi, då är jag utvilad och kör ännu fortare:)

Först fick jag panik… jag hade vigt, strykigt och kollat igenom allt jag ska ha med, jag hade lagt det i prydliga högar, skor, tröjor, byxor, extra jacka, osv. När jag sedan började lägga ner det i väskan såg jag att hälften inte skulle få plats. Jag började om med varje hög, det kan jag vara utan, det behöver jag nog inte… men insåg att det jag plockat bort inte tog så mycket plats, jag var på ruta ett. Nu är det säkert en och annan som tänker ”var hon tjatar om allt hon skall ha med och komma ihåg” ja det kostar att ligga på topp. Marianne påstår att jag är den mest fåfänga person hon känner och jag säger inte emot. Om jag skall skylla på något (vilket ju går emot mina principer) så är det min uppväxt, min pappa har lärt mig att utseende visst spelar roll.

Gick in på Sterlings hemsida och kollade vad det skulle kosta med en extra väska, 100 dkr, det har jag råd med, men den kommer bara att komma med om det finns plats. Pratade med Marianne som strax viste råd, hon hade upptäckt samma sak som jag. När hon beställde biljetten i april så var hon jätte optimistisk, jag kommer ihåg att jag försiktigt frågade om hon trodde det räckte med en resväska på 20 kg, och hon hade svarat, ”selvfölgelig, så meget ska vi jo heller ikke ha med” men då var vi jo på väg mot våren och sommaren och vi tänkte inte mera på det. Nu börjar det bli kallt och vi inser båda att mera än tandborsten och bikini måste vi ha med. Marianne ringde Sterling direkt och nu har vi plats för två resväskor som tillsammans får väga 40 kg. England here we come.

I kväll blir det mys med familjen… Olle skall bjuda på Sushi från Linnégatan. I morgon bitti kl 05:40 går tåget till Kastrup, ja jag hoppas det stannar där, för nu när jag tittade på biljetten såg jag att jag hade beställd ända till Köpenhamn, en dröm jag nog hade när jag beställde den i mitten på maj. Jag får tre timmar på flygplatsen innan planet går, så det finns tid för vila innan vi anländer i England. Jag förmodar att då blir det ”full fart” som Benjamin säger.

Nästa gång jag skriver är jag stationerad på Emerson College, Forest Row

P.S Hoppas mina berättar lextioner kommer gå bättre än Benjamins teater lexioner

Nu börjar jag få resfeber. Jag har mailat, skrivit sms, ätit lunch, fikat och haft super trevligt de sista par veckor när jag har sagt hejdå till vänner runt mig. (Tack alla underbara människor) Jag har sagt att jag känner mig super redo och bara vill åka och att allt kommer bli sååååå bra.

Men har jag kommit ihåg allt, gjorde jag rätt överföringar på banken, har jag växlat tillräckligt med pengar, är det rätt kläder jag har lagt fram, kanske skulle jag….. är det rätt adapter så jag kan föna, platta och stryka och inte minst ladda datorn så jag kan skriva på bloggen och maila alla…. Kom jag ihåg att…. Listan är lång och det känns inte som om jag har bockat av något.

Familjen tar allt med ro, de tycker jag skall lugna ner mig och bara njuta av att vädret är härligt och att äventyret snart skall börja.

I går fick jag denna film av Olle ”Vildsvin möter lejon” och väljer att ta efter vildsvinet i detta läge. Kan han så kan jag, det är bra med förebilder. Det kommer att bli sååååå bra!

Tack alla som skickat kommentarer på min blog både här och på mail, det värmer verkligen. Jag har gjort Era kommentarer här på bloggen synliga. Om någon inte vill ha sitt inlägg publicerat, så säg bara till.

Jag skall inte göra denna resa helt ensam, Marianne min väninna från Vordingborg i Danmark följer också med. Vi har varit över två gånger på helg kurser och när vi var över hösten 2007, sa jag spontant, ”jag vill gå den långa utbildningen.” Marianne var snabb att hänga på och det ska bli så kul att göra detta tillsammans.

När vi anmälde oss, beställde vi boende och lunch varje dag på Emerson. Boendet är på campus, 6 – 7 personer i varje hus med gemensamt kök och bad. Campus liv, var härligt, jag har fantiserat om detta, så underbart. Ett eget rum, en liten matklubb, tillgång till skolans alla lokaler, tät intill, sitta på varandras rum på kvällarna och uppleva det goda samtalet.

I måndags kom besked att det inte blir något campus liv, utan vi skall bo hos en familj i samhället en bit från skolan. Först fick jag ont i magen, var tog friheten vägen. Jag har ältat det fram och tillbaka i mitt huvud. Idag mailade jag skolan och klagade min nöd. De är också ledsna för att det har blivit så, men 7 rum på skolan har blivit utklassade av brandmyndigheterna, så de har nästan inget campus boende.

Nu får jag verkligen användning för mina mentala förmågor. Jag ser fram för mig ett stort hus (har tjuvtittat på google maps) där jag har ett eget rum med utsikt över trädgården. Det finns ett skrivbord vid fönstret der jag kan sitta och skriva och öva mina berättelser. Sängen är mjuk och skön (sängarna på Emerson är hårda brädor) det är behagligt varmt i rummet (på Emerson stänger de av värmen kl. 22 och det blir svin kallt snabbt, för der er ingen riktig isolering) Marianne och jag gör läcker vegetarisk mat i köket hos familjen, som tycker det är så trevligt att vi är där. Visst låter det underbart!

Jag skall gå till Intersport imorgon och införskaffa en mindre praktiskt regntät ryggsäck som jag kan packa ner böcker, extra kläder och skor inför min 3 km promenad till skolan. Det var bra att jag fick mitt allväders ställ i julklapp förre året. Jag har använd det jätte mycket, nu blir det garanterat utslitet, läste någonstans att det regnar 360 dagar om året i England, kan det verkligen stämma? Ja det var ju regnkaos i juli, så vem vet. Bäst jag även tar gummistövlar med…

Om 8 dagar börjar ett äventyr!

Det kan inte ha undgått någon i min omgivning att jag är på väg till England, jag pratar inte om annat – men då känns det också som ett av mitt livs viktigaste äventyr. Ganska många har uttryckt att de tycker jag är modig… kanske det. Det känns bara så rätt, för mig handlar det om att leva mina drömmar, nu låter det som en klyscha men att leva som jag lär….

Jag har nytt pass, jag har gått igenom garderoben minst fem gånger (England är kallt og regning, här gäller varma, praktiska plagg. det är svårt när man heter Tine och bara vill vara snygg) Jag har skrivit listor på allt jag behöver, som adapter, anteckningsblock, böcker osv. och jag har införskaffat allt som står, bara att packa ner. Känner att det är dags att åka… ändå är tiden knapp, det är massor med människor jag vill träffa, och böcker som inte har blivit läst och….. Katten följer mig över allt i lägenheten, det är som om hon förstår att något är på G och hon vill ta vara på tiden in i det sista. jag tror aldrig hon har legat så mycket i mitt knä som de senaste veckorna.

Denna blogg kommer inte uppdateras varje dag, men jag hoppas inte mina läsare ger upp för det. Det viktiga för mig och för dem som ihärdigt har uppmuntrat mig att starta blogga är att jag beskriver lite då och då, vad som händer på Emerson och med mig och mitt berättande, medan jag är där.

Titta gäran på www.schoolofstorytelling.com

Byn vi skall bo i heter Forest Row du kan se den på kartan här

Välkommen till sagornas, myternas, legendernas och Tines värld